Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

iåtlig omvårdnad: utan denna sednare skull allt annat vara förgäfves — signor Candit behöfde en öm, aldrig tröttnande omsorg — er mors omsorg för sitt sjuka barn. Dok torn hade tydligen sina egna skäl hvarfö han lade så synnerlig vigt på denna punkt Rosa svarade enkelt, att en sådan vård skullc hennes men få. Inom ett par veckors förlopp förklarade doktorn att den sjuke, med iakttagande a nödiga försigtighetsmått och med åtskilliga uppehåll på vägen, kunde företaga resan. som för öfrigt icke komme att bli lång. helst det endast fordrades tolf timmar at än Rumelli på jernväg komma till Genua Vincenzo önskade icke resa, kunde icke ut: irda blotta tanken på att röra sig. Ena köld stelnad vandrare, som under ett yrväder fallit vid sidan af vägen, har icke större motvilja för att röra sig, än Vincenzo hade. Hans hustru måste be markisinnan hjelpa henne att besegra hans motstånd, hvilket slutligen äfven lyckades. Markisinnan, som icke velat resa sin väg medan signora Candia ännu kände den första bitterheten af sin sorg, hade hela denna tid stannat på borcen: tjenstepligter hade tvungit del Palmetto att återvända till Turin dagen efter begrafningen. Markisinnan sökte hvarje tillle att vara nyttig, och detta kunde hon här vara på flera sätt, bland andra genom att skrifva och skaffa en lämplig bostod vid kusten, samt en pålitlig sköterska, som hade vana vid att handtera sjuklingar. Då ögonblicket för resan var inre, for hon förut till Turin och var dem till mötes vid stationen, för att i sin vagn föra dem till närmaste hotell, der rum hade blifvit beställda, sänsär ordnade och brasor upptända, kort sagdt alla möjliga arrangementer för beqvämlighet vidtegna. Då de tvenne dagar der