Aftonbladet – 5 april 1864, sida 2

den faderlösa dottern i sin djupa sorg kaetade sina armar kring markisinnans hals och ur stånd att tala snyftade högt vid hennes bröst. En ännu mera smärtsam händelse kastade en förökad dysterhet öfver en scen som redan i och för sig var tillräckligt bedröflig. Vincenzo hade litat för mycket på sin styrka, och den hade svikit honom. Han svimmade och måste föras hem och läggas till sängs. Lyckligtvis var doktorn från Ibella, som hade skött om herr advokaten under hans sista sjukdom, för tillfället närvarande och kunde lemna en skyndsam hjelp. Det var ett fall af utmatining, sade doktorn, och beklagligen en i hög grad farlig utmattning. Han hade mer än cn ång varnat signor Candia, men man hade icke aktat på hans råd, och följden häraf visade sig nu. Ingen af de ädlare delarne var, så vidt han kunde märka, på något sätt skadad, endast att deras verksamhet var i hög grad förlamad : lampan var oskadd, men oljan fattades. Doktorn slutade med alt säga, att han icke fruktade någon fara för det närvarande, men. .. Detta men hade en i hög grad olycksbådande betydelse. Rosa kastade sig ned för doktorns fötter i ett våldsamt anfall af förskräckelse. För Guds skull, herr doktor, rädda honom! OQO. rädda honom! Tag min förmögenhet — all hvad jag eger; men låt honom inte dö, så ung, så... O, det är förfärliet — jag kan inte uthärd blotta tanken derpå K oktorn svarade att han skulle göra alit hvad i hans förmåga stod. Det första som var att göra var att söka sätta honom i stånd att uthärda en resa till kusten. Endast hefsluft kunde, om något, återställa hans aftärda lifskrafter — halsluft och öaf