Aftonbladet – 4 april 1864, sida 3

HNVIJjGUT UTIGRHILURTCMA AM 2 UTUTTIGIG ULL UTI dermed förbundna reträttrörelsen från Jutland i allmänhet. Allt inskränker sig till ett par små notiser. Den första af dessa är daterad Flensborg den 23 Mars och lyder sålunda: Fältmarskalk-löjtnant Gablenz har för några dagar sedan blifvit utnämnd till högste befälhafvare i Jutland med all militärisk fullmakt. I anledning ef den stormning, som den 21 Mars egde rum (?) mot Fredericia, skall mellan preussiske befälhafvaren öfver gardesdivisionen och general Gablenz en konflikt uppstått, som tvingade den sednare att emot den förre göra bruk af sin fullmakt.? I den andra notisen, daterad Rendsborg den 23 Mars, heter det bland annat: Sedan fästningen Fredericia förgäfves uppmanats att gifva sig och derefter starkt beskjutits, hafva preussarne, d. v. s. gardesdivisionen, uppgifvit sin ställning utanför fästningen och öfverlemnat åt österrikarne den ytterligare cerneringen, medan den preussiska kåren ryeker längre mot norr i Jutland.? Allt detta tyckes bekräfta ryktet om allvarsamma, ja till och med blodiga förvecklingar, som egt rum mellan de österrikiske och preussiska trupperna utanför Fredericia. Jutska blad omtala att efter den 21 Mars till Kolding införts större transporter af sårade, hvilket ej kunnat härröra från sammanstötningar med de danska trupperna, och att den 25 Mars ett störra antal sjuka och särade österrikare förts genom Hamburg, der man dessutom dagen efter väntade ett liknande antal. I affären den 17 Mars vid Dybbölby deltog en baron Rosencrantz såsom frivillig menig. Han har vid krigets utbrott lemnat sin egendom och ingätt i den danska armån. Vid det ofvannämnde anfallet på Dybbölby nedsköt han med sitt eget gevär 6 preussare. Anfallet på Dyppel Annandag Påsk. Från Sönderborg skrifves till danska tidningen Dagbladet: Påskdagen uteblef slaget, men annandagen kom det. Helgdagarne kunna icke gå förbi utan blodsutgjutelse. Det var en herrlig natt. Månen stod högt på himlen, en lätt nattfrost hade stelnat marken, och rimfrosten hängde i kristaller ned från träd och buskar, och i denna nattliga timma förbereddes öfverfallet. Klockan var blott några få minuter öfver tu då fiendens signalskott från Broager väckte min kamrat och mig, och många ögonblick förflöto ej förr än gevärseld manade oss, vår pligt likmätigt, att ila ut för att få underrättelser om den. strid som i detta ögonblick redan kämpades, och som otvifvelaktigt skulle bli allvarlig, sedan allarmsignalerna ljödo i gatorna och våra kanoner på verken språkade om nytt och gammalt med preussarne. Vi begålvao oss ned till stranden; der föreföll ingenting, Däånet från våra skansar återljöd i den stilla natten, vi hörde granaternas hvissling, till och med spetkulornas pipande ljud; men batterierna på Broager voro tysta. Det hebådade att fienden företog ett stormanfall och att preussarne hyste fruktan för att genom skjutningen från Broager träffa sitt eget folk. Och så förhöll det sig äfven. Då vi kommo till bron för att gå öfver till den andra sidan berättade man, att fienden stormat två gönger och blifvit tillbakaslagen. Antingen nu detta var sannt eller icke, måste vi öfver. Våra regementen från staden kommo nu marscherande under sång och jubel, nåera i fullt språng, så ifriga voro de att komma öfver för att få deltaga i kampen. Det skulle de dock icke. De skulle stanna vid brohufvudena, och öfverstlöjtnant Dreyer var på platsen och ordnade allt. Hvar man var på sin plats; pontoniererna stodo på pontonerna, beredda på alla eventualiteter, artilleristerna vid sina kanoner, infonteristerna vid sina skottvallar. Emehertid forifor skjutning derute, nästan alla verk syn tes engagerade, kulorna tjöto, granaterna sjöngo, dånet rullade genom luften, mångdubbladt af ekot längs sundet. Det var i hög grad imponerande. Och midt i allt detta buller hörde man då och då ett hurra ömsom från fienden som anföll, ömsom från våra, som kastade dem tillbaka. Och ået var i den stilla natten som detta föregick. Anda inpå våra förposter voro preussarue komna — så ett hurra, och så framåt. Emot de skansar, på hvilka de från Broager hade riktat sina skott, gick anfallet; men våra soldater sofvo icke, och det mot. tagande som de beredde fienden var lika varmt som välment. Fram var fienden kommen och redan det var svårt för honom; men nu skulle han tillbaka, och det var nästan än värre. Der blef en gång likasom ett uppehåll i skjutningen: det var då preussarne, efter att hafva slagit sig ner i våra skjutgrufvar, skulle jagas derifrån och tvingas utt retirera, att löpa under elden från våra verk. Det var klockan fem, då denna paus inträdde, och den räckte omkring en half timma, men då började skjutningen änyo, först gevärselden, så kanonernas brak och hvissling. Ur vägen, olycklige! Blifven I qvarliggande, så taga vi eder till fånga, och flyn I, så skicka våra kanoner eder en illa smakande helsning i nacken. Vi gjorde ett utfall åt chausåen och jagade fienden bart från centern. 9Solen le nu aflöst månen, och kl. såg man ?Rolf Kroke? majestätiskt gåin i Vemmingbond; ända in i det innersta af bugten gick han — och der började bombskjutningen. I några fördjupningar framför skansarne på venstra flygeln låg en talrik hop preussore; de kunde ej synas från skansarne, och de trodde sig så öfvermåtten säkra. Men med ens fingo de en oväntad påhelsning från sjön. Rolf Krakes granater sprungo ibland dem och gjorde stor ödeläggeise: några af fienden blefvo qvarliggande och togos sedan till fånga, undra flydde, och de bletvo upprifoa af granaterna från verken. Då Rolf Krake hade utfört sin mission, gick den tillbaka utåt Vernmingbond. Under en vacker manöver gick den upp längs kusten of Broager, så att de dervarande batterierna, som fulla af vrede affyrade skott på skott, hade svårt att träffa honom. Granaterna regnade ned omkring Rolf Krake, men utan verkan; först då han