Ehuru sedan urminnes tider flerfaldiga gånge iakttagits att stenar ifrån de högre dela : vår luttkrets nedfallit till jorden, och äfj mängd särskilda fall omtalas då mennisk ) vit af stenar dödade, förnekades dock ända til f slutet af föregående århundrade möjligheten a Yen dylik företeelse nästan enhälligt af alla ve ; I tenskapsmän. Ännu då Clodni år 1794 vågad H påstå Met dessa sägner alltför väl kunde bero på I någon verklig grund, ansåg man :sig icke be t hötva bemöta hans åsigter med allvarliga mot skäl. Det var under vetenskapsmannens värdig het att lyssna till vidskepliga folksägner. Et ytterst ymnigt stenregn, det ymnigaste man in till denna dag varit 1 tillfälle att anteckna, som den 26 April 1803 bevittnades af invånarne ut tjugo i nejden af YAigle i Normandie belägnz byar, å hvilkas egor flera tusen meteorstena med ett starkt dån och buller nedföllo, gaf doci denna strid en alldeles oväntad utgång. Då or tens mär till Paris inlgmnade en berättelse om den i VAigle iakttagna sällsamma företeelsen. beklagade man i början endast, att i vårt upp. lysta tidehvarf VAigle hade den oturen att sty. ras af en man nog enfaldig att tro på dylika alenskaper; men sedan den utmärkte fysikern Biot rest till stället, derstädes uppsamlat prof. ver af de nedfallna stenarna, upptecknat utsa gon af tusentals ögonvittnen, blef ett förnekande af sjelfva händelsen icke mera möjligt. Det återstod dock ännu att utforska en antaglig, emot de vanliga naturlagarna icke stridande förkla. ring af dessa från luften nedfallna stenars ur sprung. Man begynte derföre med förnyad ifver att om orgsfulit undersöka alla gam 5 såsom orimliga sagor föraktade, uppgi fall af meteorstenar; nya hithörande företeelser blefvo årligen af ögonvittnen upptecknade och genom en sammanställning af de vunna iaktta gelserna kunde man efter några årtiondens fc ning bevisa att meteorstenarna hvarken, sås en del forskare förmodat, bilda sig i luftkretsen eller, såsom andra antagit, blifvit af våldsamma vulkaniska kratter utkastade ifrån månan, utan att de tillhört egna stensvärmar, hvilka, sjelfva möjligen bitar af en söndersprungen planet, i likhet med planeterna kretsa i vårt solsystem, och af hvilka de stycken, som komma jordklotet alltför nära. i Den länge omtvi 1 om meteorstenarnes tillvaro och ursprung ifrån verldsrymden kan således anses såsom redan för längesedan utredd. Men medan man samlat de härtill nödiga iakttagelserna uppstodo nya, kanske ej mindre vigtiga frågor, af hvilka en del under de sednaste åren vunnit en tillfredsställande lösning. Oaktadt talrika kemiska undersökningar visat att meteorstenarna bestå af samma enkla ämnen, som de af hvilka jordskorpan är bildad, hafva dock dessa sällsynta prof på meteoren i rymden ett så egendomligt från a vanliga stenarter afvikande yttre, att alla slags metcorstenar genast utan svårighet skiljas från telluriska mineralier eller bergarter, och endast en kort beskrifning torde vara nödig för att göra dem lätt igenkänliga. De metcorstenar, som hittills blifvit insamlade, sönderfalla i tvenne ganska skarpt skilda grupper — jern-metcoriter och sten-meteoriter. Jernmeteoriterna bestå nästan uteslutande af en legering utaf jern och nickel, sparsamt inblandad med grafit, magnet och svafvelkis, äfvensom ett för meteorstenar och vulkaniska berga egendomligt talkjords-silikal — benämndt olivin. Fär digbildadt tyckes metalliskt jern knappast komma i den ursprungliga jordskorpan, jern, hvilket blifvit framstäldt i våra s dar, skiljer sig meteorjernet lätt dels genom s nickelhalt, dels genom de ofvanföre omnämnda i meteorjernet inneslutna främmande mineralierna, dels genom en för meteorjernet alldeles egendomlig kristallinisk struktur, som lätt framträ der om en slipad af dylikt jern etsas med en svag syra. Orfantliga, flera hundra centner tunga massor af metcorjern hafva isynnerhet blifvit funna i Amerikas ödemarker, hvilka i alla riktningar genomkorsas af vilda folkslag, som sjelfva ej känna konsten att nedsmälta malmer till jern, men deremot med begärlighet omfatta hvarje tillfälle att förvärfva sig denna för dem så ytterst vigtiga metall. Fyndet i ödemarken af en större jernmassa, betraktas derföre såsom en vigtig händelse och kunskapen derom bibehåller sig länge med sägnen från man till man. Under de sednaste 100 åren har något fall af en jernmeteorit ej blifvit iakttaget och de svärmar af stenar, hvilkas bana för det varande korsa jordbanan tyckas derföre förnämligast bestå af sten-meteoriter. I Sverge, jernindustriens uråldriga hemland, har någon jernmetecorit aldrig blifvit funnen, möjligen tinföljd deraf att det jern, som hos oss träffats i jorden, alltid ansetts utgöra gamla tackjernsbitar, smältstycken eller dylikt och således väckt föga uppmärksamhet. Någon i Sverge nedfallen stenmeteorit har ej heller blifvit insamlad. Stenmeteoriterna äro merendels askgrå och hafva oftast en temligen lös, kornig struktur, så att de vid hastigt påseende få ett visst tycke med gammalt murbruk. De igenkiännas dock lättgenom gnistor af nickelhaltigt metalliskt jern, som äro spridda öfverallt i deras massa, dels genom den för meteorstenarna så egendomliga, svarta, tydligen genom smältning uppkomna hinna, som omgifver deras yta. Under de sednaste 10 åren har man med noggrannhet kttagit de företeelser, som visat sig vid omkring 30 särskilda meteorstensfall, och nyligen har man till och med blifvit i tillfälle att med en tub följa en metcorstens bana i jordens luftkrets. En i många hänseenden fullständigare kännedom om hithörande fenomener har härigenom vunnits. Då en metcorsten nedfaller märker man merendels först uti de högsta luftlagren en lysande punkt. som med större eller mindre hastighet förändrar sitt läge och samtidigt hastigt tilltager i storlek, så att den småningom utbildar sig till ett lysande eldklot, af en framtill afrundad å motsatta sidan tillspetsad form. Detta eldklot försvinner plötsligen innan det nårjordytan med en häftig kanonskottlik knall och de mörka, af en svart hinna omgifna stenarna, nedfalla till jordytan antingen hela eller söndersplittrade 1 flera, kantiga, endast å ena sidan med den svarta hinnan omgifna bitar. Någongång saknas det lysande eldklotet alldeles och stenarne nedfalla från en mörk molnfläck. Man har länge antagit att detta lysande eldklot utgjordes af sjelfva den till hvitglödning upphettade meteorstenen, och såsom ett bevis härpå anfördes, att meteorstenarne genast efter sitt fall till jorden äro starkt upphettade. En jemförelse emellan meteorstenens storlek, som väl sällan öfverstiger 10 till 20 kubikfot, och eldkulans, hvars diameter anses kunna uppgå till flera hundra fot, vir dock omöjligheten af detta antagande, och vid en kritisk granskning af berättelserna om en mängd metecorstensfall finner man äfven att meteorstenarnes temperatur strax. efter fallet ofta icke varit synnerligen stor. Ar 1814nedföll vid Zmuotalaks i Finland, 1847 vid Schir i Norge meteorstenar på en is, utan att de genom sin egen värme kunde smälta hål på isen. Vid ett annat tillfälle sades de nedfallna stenarne hafva haft ungefär samma temperatur som stenar, hvilka blifvit uppvärmda af middagssolens strålar, och vid ett högst märkligt meteorstenfall som den 14 Juli 1860 lakttogs vid Dhurmsala i Indien voro en del af de, med ett förfärligt dån nedfallne stenarne afkylda under vattnets fryspunkt. Direktorn för observatoriet i Athen blef den 5 Nov. sistl. år i tillfälle att med ett teleskop följa en eldkula under en del af dess korta bana i luftkretsen. Efter att flera nätter hafva sysselsatt sig med iakttagelser öfver stjernfall märkte han n rörlig lysande punkt, som i början hade storleken af en stjerna utaf t:e ordningen. Snart till