sända värmesträlar mot dess inre kärna, hvill af denna skulle absorberas och derigenom föro saka en stegring af dess värmegrad. Denna ö vergång af värme skulle icke kunna upphöl förr än kärnan finge samma väirmegrad som f tosferen, och vid dehna värmegrad skulle de glödga och utsända ljus. Att solen skulle hafv en mörk käfr r således, till följd af de up lyshih vi erhållit dm besk ffenheten af des materia, icke mer antagligt. Man måste tvärtoi föreställa sig. att solens mre har en högre t peratur än d yta, emedan solens värmeutstrå ning i den oändliga rymden utgör den enda ai kylning, sam förmår nedsätta dess temperatu Ie0lögien lärer oss, att Vär joid eh Hg Z befur nit sig i ett glödgande smält tillstånd, hvareftc den under förloppet af otaliga årtusen genor viärmeutstrålning småningom afsvalnat på yta och erhållit den fasta skorpa, som nu betäcke dess glödgande inre. På den aflägsna tid, d jorden innehade denna höga värmegrad, kund dess atmosfer icke uteslutande bestå af de f enkla ämnen, som nu ensbmt förefinnas i den samma. Alla de ämneh, som vid den stark; upphettningen öfvergingo i gasform, måste d hafva förefunnits i s atmosfer. Der saknade då säkerligen hvarken jern, natrium, chlor, nic kel eller någon af de öfriga bestandsdelarne, son inah nu lyckats uppvisa i solatmosferen. Had det från den glödgande jardeh utsända ljuset di hlifrit undersökt med spektralanalysens tillhjelp så skille det häfva visat samma egenheter, son hu finnas i solljuset. I dec tillstånd, hvari so len nu befinner sig, har således jorden utar tvifvel en gåhg varit. Enda skilnaden mellar dem är, att jerden på körtare tid än solen hun. Hit alkylas och omgifva sig med ett fast skal. En af orsakerna till denna skiljaktighet ligger säkerligen i deras olika stora massor. Värmeutstrålningen och följaktligen äfven förlusten al värme maste under för öfrigt lika förhållanden våra poportiondl med himmelskroppens yta; men den mängd värme, som tvenne särskilda himmelskroppar ega vid samma temperatur är roportionel med deras massor, förutsatt att dessa estå af samma ämnen. Den större himmelskroppen måste derföre långsammare sänka sin temperatur än den mindre. Jordens måne torde derföre möjligen redan hafva varit en fast kropp, under det jorden ännu var i glödgande smilt tillstånd. Vår jord skulle då för månen hafva utgjort en verklig sol Bnligt Kirchhoff försiggå förändringar i solatmosferen. hvilka äro analoga med dem, som visa sig i jordens atmosfer. Lokala temperatursänkningar måste der såsom på jorden förorsaka molnbildningar, endast med den skilnad att solmolnen till sin kemiska beskaffenhet äro olika med molnen i jordatmosferen. Då ett sådant moln bildat sig, blifva de öfver detsamma befintliga delarne af solatmosferen afkylda, emedan de genom det underliggande molnet beröfvas en del af de värmestrålar, som förut ditsändes af den glbdgande solkroppen. Följden deraf blifver, att let en gång bildade molnet hastigt tillväxer i tjockiek på dess öfre sida. På detta sätt kan det äfven inträffa, att en temperatursänkning uppkommer högt upp i atmosferen, icke endast vertikalt öfver det underliggande molnet, utan lfven på sidorna om detsamma. Blir denna temperatursänkning tillräckligt stor, så uppkommer genom kondensation ett tiytt moln högt öfver det förra, men detta måste blifva tunnare och genomskinligare emedan det bildas i en atmMosfer, der ångorna till följd af den rådande lägre temperaturen hafva mindre täthet. Man får härigenom två moln. af hvilka det öfre har större utbredning, men mindre täthet än det underliggande. Afven i jordens atmosfer ser man ej sällan, att molnbildningar samtidigt uppstå på olika höjd öfver jordytan, de lägre tätare och mörkare, de öfre ljusare och glesare. Om en dylik dubbel molnbildning i jordatmosferen icke är regel, så bör dock detta efter Kirchhoffs mening vara fallet i solatmosferen, der all uppvärmning kommer nedifrån den glödgande solytan. Molnbildningar af detta slag äro, enligt Kirchhoffs åsigt, rätta orsaken till de från jorden observerade solfläckarne. I sjelfva verket kunna de ock på detta naturliga sätt till sina detaljer fullständigt förklaras. Örsaken, hvarföre desamma hufvudsakligast visa sig i närheten af solens eqvator, är följand i har af sina iakttagelser dragit den slutsats, att solen har en lägre temeratur vid sina poler än i närheten af eqvatorn. å detta är fallet, böra vindar förekomma i solatmosferen af samma beskaffenhet som passadvindarne på vår jord. Den afkylda atmosferen strömmar på solytan från polerna mot eqvato uppstiger derstädes till följd af den högre värmegraden och återgår öfver den förra strömmen mot polerna. Dessa passadvindar på solens yta måste ega en större regelmässighet än de jurdiska, emedan på solen inga omvexlingar förekomma af dag och natt eller af olika årstider. Der nu den afkylda polarströmmen träffar eqvatorialströmmen, måste en afkylning med åtföljande kondensation och molnbildning uppstå, och detta sker på solen likasom på jorden närmare eqvatorn än polerna. Om således moln: bildning är rätta orsaken till solfläckarne, böra dessa företrädesvis förekomma på de ställen, der de enligt observationerna befunnits visa sig. De framstående resultater, hvilka spektralanalysen lemnat vid utforskandet af solens fysiska och kemiska natur, hafva föranledt Pater Secchi i Rom att soka begagna densamma för en undersökning af atmosferernas beskaffenhet hos de fyra planeterna Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Han tror sig dervid hafva funnit, att vattenånga förefinnes i dessa planeters atmosferer. Secchis undersökningar äro dock ännu allt för få och obestämda för att derpå kunna grunda några bestämda åsigter rörande dessa ämnen. Att alla metaller, äfven de tätaste och hårdaste, äro mer eller mindre porösa är allmänt kändt. En stråle af vätgas t. ex. går med lätthet igenom tunna guldblad. I tjockare lager har man dock funnit att guld, sillver, platina och fle andra metaller äro ogenomträngliga för både skor och gaser. Under förl. år har hr S:t Claire Deville visat, att platina och stål vid hög temperatur härifrån göra undantag. Ett tubrör at platina omgafs med ett dylikt rör af porslin. Genom platinaröret leddes en ström af atmosferisk luft. och genom det ringformiga rummet mellan detta och porslinröret en ström af torr vätgas. Då nu rören upphettades till 1100 grader eller deröfver, så befanns det, att vätgasen från det ringformiga mellanrummet inträngde i platinaröret och förenade si; der med luftens syre till vatten. Wätgasen ch således viddenna temperatur midt genom platinaväggen, ehuru denna var öfver en half linie tjock. Då temperaturen sjönk. blef platinan åter tät och ogenomtränglig. Dylika för ställda med gjutstål, ledde till samma ri Ett tubrör af detta ämne, som var mer än en linie tjockt i godset, upphettades till hög temperatur, hvarunder en ström af vätgas leddes 1genom detsamma. Sedan vätgasströmmen så länge genomgått tubröret, att all luft kunde anses vara utdrifven. täpptes dess tillopp och tubrörets andra ända sattes medelst ett vertikalt glasrör i förbindelse med en skål, fylld med qviksilfver. Fortsattes nu upphettningen, så visade det sig, att vätgasen genomträngde den upphettade gjutstålstuben och försvann. hvarvid qvicksifret steg, i det vertikala glasröret. Räckte upphettningen tillräckligt länge, så bortgick vätgasen nästan helt och hållet, och ståltuben blef inuti nära nog fullkomligt lufttom. Det är kändt. att man för bestimmande af mycket höga temperaturgrader i smältugnar och andra upphettningsaspparater för tekniskt behof begagnat lufttermometrar, hvilkas hufvudsbeståndsdel utgöres af plati na, emedan denna metall är hårdsmältare än andra) som för detta ändamål kunnat komma i fråga att begagnas. a temperaturbestämningar kunna numera icke anses för fullt tillförlitliga. sedan det visat sig, att ;