Aftonbladet – 2 april 1864, sida 2

nast vid uppvaknandet till hans sida. Många förströelser fordrades just icke för att roa honom. Vincenzo behöfde endast visa honom taflorna i en bok, eller läsa högt för honom eller endast sitta vid hans bädd och då och då tala till honom, för att få den gamle mannen att se nöjd och belåten ut. Men äfven detta beröfvade Vincenzo nästan all sömn; ty i hans nervöst retliga tillstånd, som var en följd af oro och utmattning, var det sällan som han lyckades somna förr än tolf eller ett på natten. Han lade sig ej heller ned någon enda natt på sin madrass utan att med bäfvan fråga sig sjelf om han följande morgonen skulle vura i stånd att stiga upp, eller utan att bedja Gud skänka honom krafter dertill. Rosa kunde icke med bästa vilja i verlden göra något för attlindra sin mans ansträngningar; om hon i stället för honom infinn sig på faderns kallelse, antydde en otålig skakning på den sjuke mannens hufvud att det icke var henne han önskade se. Rosa var tydligen orolig för Vincenzos helsa. Äfven med antagande att markisinnans temligen tydliga vink i detta afseende ej hade gjort någon verkan, så hade åtminstone doktorns upprepade varningar till Vincenzo att icke sitta länge uppe haft en sådan. Rosa var nu fullt medveten om faran af öfveransträngning för hennes man, och denne hade på sednare tiden flera gånger mött hennes blick, riktad på honom med ett uttryck af öm oro. Var månne markisinnans gissning grundad, och hade det lifliga deltagande, som en ung och vacker granne visat honom, väckt signora Candia till insigt af hennes mans förtjenster? Eller var det upplefvandet af hennes fars ömhet för gudsonen och den rika vedergällning den mötte från dennes sida, som hade tatat till hans för