Aftonbladet – 1 april 1864, sida 3

Folksägnen om Olleberg. Beriktigande. Hos de trade Nlitteratörer, hvilka på sednare tiden omnämnt eller behandlat sägnen om det i Olleberg varande krigsfolket, och hvilka nästan samtlige anföra ätt dessa bergtagne tillhöra Carl XII:s bussar, anhåller jag, som är född och uppfödd endast ett par mil från Oleberg, som i sednare tid äfven har mitt hem ungefär lika långt derifrån, och som är väl bekant ifrån min barndom med denna sägen, få omnämna det ag aldrig tur folkets mun har hört annat än att erörde krigare äro från drottning Margaretas dagar och från det tillfälle då slaget stod på Nyckelängen, hvilket namn ett hemman (en gård) vid nordvestra foten af Olleberg ännu bär. Saken kan ifrån en synpunkt sedd vara samma, ehvad sägnen förlägges till Carl XII:s eller till drottning Margaretas tid; men sedd från annat håll är det historiskt icke ovigtigt att hvarje Sägen bibehåles i sitt ursprungliga skick. Jag anhåller få berätta denna sägen sädanjag hört den minst ett tjog gånger, samt af särskilda personer. En bonde färdades med sitt lass öfver Ollebergs tinde; (så wimnes nordösta sidan af berget, der detta tvärbrant nedstupår) och när han komit uppför backen-på bergsluttuingen. hvaröfver vägen går, stannade han och lät hästen hvila (pusta). Medan han stod och såg sig omkring. varsnade han en stor dörr på bergyäggen. Hen förvånade sig Qeröfver, ty fen hade aldrig Fett den förr, men han var nog djerf att låta hösten stå på vägen; och sjelf gå uppät berget till dörren: Denna befanns vara ofantligt stor och af jern. Bonden knackade på den med piskskaftet, och ponast öppnades den af en ryttare derimanför. wvilken syntes vära vakthafvände. Öfver dörren hängde ett stort betsel, och ryttaren tillsade bonden att icke vidröra detta. — Rummet var ett enda, och utgjorde ett stort stall med sina spiltor vid sidorna, der sadlade hästar stodo och åto salt ur krubborna. Längs golfvet stod ett långt bord, vid hvilket sutto ryttare, alla klädde och rustäde, men på bordet hade de lagt arniarne och händerna samt lutade sina hufvuden emot dessa och sofvo och snarkade så att det dånade istallet. — Huru stort deras antal var kunde bonden icke räkna, men fick veta 4f mannen, som gick mett honom och visade honom alltsammans, att det var ett helt regemente. som blifvit intaget när drottning Margareta slogs vid Nyckelängen, och nu sof här i Ölleberg tills det åter kom fiende hit åt träkten, då det skulle ut. — Sedan bonden-besett sig nog, tog han farväl och gick; men då kunde han icke afhålla sig från att vidröra betslet, som hängde öfver dörren. Som han rörde vidadetta (— en annan version är, att när han utgick, stötte hans hatt emot betslet —) vaknade alla ryttarne, lyfte sina hufvuden från bordet och ropade med en mun: gäller det än?, hvarI bondens ledsagare svarade: nej inte änt— ontden var då redan utom dörren. och denna slogs igen efter honom, så att det gallrade i berget. Sädan har jag hört denna Sägen. — Att den blifvit förlåj d till Carl XII:s tid. torde härröra deraf, att någon skjutsbonde, eller annan person i trakten, velat gälla för vis och kunnig; under det hans historiska kännedom icke sträckt sig tillbaka till-4300-talet. Ej sällan händer det ock. när någon af allmogen omtalar en sägen för en herreman; attsägnen då för tillfället omredigeras. så vida icke herremannien är med den omtalande desto mera bekant. Bonden anser sin saga allt för simpel att framställas i sitt genuina skick. Jemiörande huru man berättade för mig i min barntiom och huru det sker nu någon gäng, finner jag detta oftare än jag vill. Claös Johan Ljungström. ——— (Insändt.) Hela verlden undrar och jag undrar allra mest, hvarföre bref, hvilka med Upsala-diligens ankomma till: Stockholm klockan 5 eftermiddafom för närvarande ej utdelas samma afton, utan ommia först påföljande dags middag, stundom till och med. eftermiddag, adressaten i händer. Detta förhållande talar för sig sjelft. Man har verkligen fog: att. önska att postverket något mera sökte uppfylla sin bestämmelse. Himlen gifve uppfyllelse åt denna fromma önskan afen Brefemottagare.