Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 2

mm ända med Augusti månad. Tiden för deras afresa kom allt närmare — den var slutlioen inne. Markisinnan kunde icke förmå sig att resa utan att först göra ett sista försök till Vin-enzos bästa, eller, rättare sagdt, utan att uppfylla hvad hon ansåg vara en pligt. En dag, då hon fann Rosa allena, gat hon henne med yttersta försighet och skonsamhet några vinkar rörande Vincenzos svaga helsotillstånd. Hon var öfvertygad att signora Candia måste hafva märkt huru litet han åt, och huru lätt han blef andfädd. Irodde hon iute att en förändring af luft och vistelseort, och kanske någon angenäm sysselsättning skulle kunna göra honom godt? Det fanns vissa organisationer, vissa temperamenter -— markisinnan hade känt så lang — för hvilka arbete af ett eller annat slag var en oundgänglig nödvändighet. Signora Candia svarade att hennes mans helsa aldrig just hade varit stark, och icke heller hade hon märkt någon förändring 108 honom, ehuru hon, för att säga sanninseu, på sednare tiden hade sett honom så itet, att markisinnan utan tvifvel bättre unde bedöma den saken än hon. Om sigor Candia önskade ombyte af luft, var let ingen som höll honom qvar — han kunde sesa hvart han behagade; och hvarfi skulle van icke begagna sig af det tillfälle som wu erbjöd sig att få resa i ett så godt sällskap? Markisinnan låtsade icke märka den ironi som låg i dessa ord, utan svarade med mycet lugn: ?Om signor Candia hade uttryckt någon önskan att följa oss, skulle vi varit llt för lyckliga öfver att få njuta af hans sällskap, men han har icke sagt någonting sådant, vi äro endast hans vänner, och anse ss icke berättigade att inblanda oss i em