Aftonbladet – 31 mars 1864, sida 2

så ömtålig såk, eller utt gifva räd, som med rätta borde komma från dem som äro honom närmare ch kärare. Men efter som ni inte ser någon anledning till oro, så förmodar jag att ni känner den saken bäst, och att jag misstagit mig. Detäterstår mig således intet annat än be er ursäkta att jug vidrört ett så obehagligt ämne.? Detta samtal gaf markisinnan den dubbla öfvertygelsen, alt signora Candia älskade sin man tillräckligt för att vara svartsjuk på honom, och att den vink hon hade framkastat i nfscende på Vinceuzos helsa ej skulle gå förlorad. Hon kände sig derför litet tryggare i afseende på Vincenzos helsotillständ. Vi förbigå alskedet; det var smärtsamt för dem som reste, förfärligt för honom som stannade qvar. De anbud om vänkapstjenster som del Palmettos erbjödo sin vän voro lika oinskränkta som hjertliga och uppriktiga. Om ni någonsin ändrar åsigt och känner er böjd att skänka ert land förmånen af ert arbete, så kom ihåg alt ni endasi behöfver skrifva en rad, och en plats värdig edra talenter skall när som helst stå er en m å öppen.? Sådana voro markisinnans atskedsord till Candiu. KAPITLET XVI Den store fredsstiftareu. På morgonen vid den vanliga timmen för hans vandring till borgen, kände sig Vincenzo — men hvartill skulle det väl tjena att inlåta sig i någon detaljerad skildring af hans förtviflan? Uppgiften är alltför plågsam för att vi skulle vilja uttöra den. Nog f utt Vincenzo kände så som han aldrig rut hade vetat hvad det ville säga att vara ensam, olycklig och utan hopp. Under de följande trenne månaderna voro hans själs