Aftonbladet – 30 mars 1864, sida 2

schism. Det var högst ogerna som de hade sö plötsligt uflägsnat sig, men de ville på intet vilkor genom sin närvaro synas gifva medhåll ät ett språk, mot hvilket deras samveten protesterade. j ämnade aldrig mera sälta sin fot i en ka, der partiandan i stället för Guds anta inspirerade predikanten. Detia och mycket mera, som de tillade, visste markisen och markisinnan mycket väl att det skulle blifva reppeteradt för den Pio af någon bland de närvarande, och hade för ingen del nagonti vs deremotz; ej heller ryggade de tillbaka från utt säga allt detsamma åt don Pio sjelf, vid första tillfälle de träffade honom. Från denna dag var brytningen mellan borgen och prestgarden fullständig. Trogna itt ord satte del Palmettos aldrig mera sin fot i socknens kyrka, utan föro regelbundet hvarje söndag och helgdag till Ibella för att höra messan. Del Palmetto upptog nu med förnyad kraft sin nyligen öfvergifna plan i afseeude på nationalgardet — och denna gång med ullständig framgång. Nästa påsk var alltför långt aflägsen för att tjena till skränmkolt. och don Pio hade den förtreten och förödmjukelsen att se sin ädle motståndare — som naturligtvis hade blifvit vald till kapten — cexercera silt folk på kyrkplatsen hvarje söndags eftermiddag. En verksam röstvärfning sattes äfven i gång för att ur rädet utesluta Piaris (don Pios anhängare) och fylla deras platser med Marchesottis (saåsom bargens onhängare titulerades), vid det Jjande valet 1855. Vid denua tid hade de Pianis, som änuu efter brytvingen hade förtsatt att besöka borgen, så småningom dragit sig tillbaka. och borgen hade blifvit hvad maykisen från början hade ämnat, oppositionen: högqvarter, (Förts.)