I händelse timat. som den af Lindström uppgiina, Åskulle hon ofelbart gått sin väg från honom. För öfrigt om misshandlingarne i allmänhet varit af så svår beskaffenhet som Lindström påstått, hvarföre hade hon då så ofta gått sin väg och återkommit, efter att ha skrifvit bref, hvari hon ursäktade sig och bad majoren om förlåtelse? Hvad det hål anginge, som hon hade i munnen efter den utslagna tanden, ville majoren med vittnen styrka, att hon haft tänder borta innan hon kom i majorens tjenst, uppgifvande majoren att Lindström förklarat det hon mistat dessa tänder efter en barnsäng. Hon är föröfrigt hvarken mamsell eller fru, tillade majoren, utan helt simpelt en piga, en sådan der menniska, som om qvällen lägger sig som junefra, och stiger opp om morgonen som mamsell. Då majoren handripligen tillrättavisat henne, uppgaf han sig möjigen ha begagnat ett ridspö. Angående uppträdet den 1 Januari, då hr Moll varit närvarande, Oppgar majoren att Lindström skulle vid detta tillfälle inkomrnit i majorens rum och kastat nyckelknippan från sig samt yttrat att hon ernade gå sin väg. En stund sednare hade hon åter skrattåt och varit glad samt druckit punsch. Hon hade derefter blifvit tillsagd af majoren att gå och hemta sodavatten, hvarefter hon försvunnit och icke mer den dagen kommit tillbaka. En dräng vid namn Jacobsson hade samma dag blifvit körd ur tjensten, och efter honom, i hvilken Lindström enligt majorens uppgift skulle vara förtjust, hade hon gått och smugit utefter en gärdesgård. Päföljande morgon påträffades hon å ett ställe, der hon satt och skref, och uppgaf majoren, att hon då på fråga af honom hvar hon om hatten uppehållit sig, skulle svarat att hon suttit i en björk?. Major ren hemställde om en menniska, som hade dylika utlåtanden, kunde anses för rätt klok, samt pöjaned att nämnde dag ha slagit och sparkat renne. Moäll, hörd öfver förloppet, uppgaf att under det han nämnde dag uppehöll sig å Skansen, hade Lindström kommit in och lagt ifrån sig nyckelknippan samt sagt att hon ämnade gå sin väg. Hvad som efter hans afresa från stället sedan passerat kände han icke, men han hade hört berättas att ett uppträde då åter skulle egt rum mellan majoren och Lindström. Hörd angående den misshandel, som majoren skulle tillfogat Lindström den 2 Februari, nekade han likaledes dertill, uppgifvande liksom förut, att han emellanåt tuflsat om hermme. Dagoch dato då sådant skett, kunde han emellertid ej erinra sig, ty han hade icke fört några anteckningar deröfver. Vid ifrågavarande tillfälle skulle Fina Mansnerus, enligt Lindströms utsago, nedtagit en käpp som hängde på dörren till det rum, der misshandlingen försiggick, räckt den åt majoren samt uppmanat honom att dermed slå Lindström. Majoren: Jag tillåter ej mina pigor att räcka mig några käppar att slåss med. När jag vill begagna käppen, tar jag den sjelf. Dessutom plägar jag aldrig ha någon käpp i rummet; den enda jag har, och som Jag redan förevisat vid rätten, står alltid i förstugan. Ett af de omnämnda brefven från Lindström till majoren företeddes nu af honom. Brefvet saknade datum, men derå hade majoren sjelf antecknat, att det skulle kommit honom till handa den 10 i nämnde månad. I brefvet tackar Lindström majoren för en kofta som hon fått af honom, den vore så bra och passande.? För öfrigt ursäktade sig Lindström deri för begångna dumheter, yttrande att majoren vore så god och snäll, men att han vore omgifven af elaka menniskor o. 8 v. Majoren förmenade, att detta bref tydligen bevisade, att Lindström icke då hyst något groll till honom, hvilket naturligtvis skulle varit fallet, om han misshandlat henne på sätt som nu blifvit angifvet. Angående detta bref få vi anmärka, att Lindström, vid ett föregående rättegångstillfälle hörd öfver om hon skrifvit detsamma, medgaf att så var. men att den däto. då NOT skulle bekommit det, vore oriktig. Hon hade skrifvit detta bref långt förut, förklarande hon anledningen till att såväl detta som andra hennes bref blifvit affattade i så ödmjuk ton, ha varit dels fruktan för majoren, dels ock förhoppning, att hon såmedelst lättast skulle få ut sin rätt hos honom. Tillfrågad om uppträdet den 17 Mars, då Lindström uppgifvit, att majoren skulle blifvit uppretad mot henne, derföre att Fina Mansnerug gick sin väg, förklarade sig majoren minnas förloppet och berättade derom: Den tilldragelsen erinrar jag mig mycket väl... jag hade legat sjuk i staden öfver en månad, och Fina Mansnerus hade skött mig ... jag hade en åkomma, så att jag måste begagna grötar ... Den 15, om jag minnes rätt, kom jag tillbaka till Skansen, dit jag medtog den välvilliga menniskan, som vårdat mig... I stället att då taga vänligt emot mig, kom Lindströmskan genast vid min hemkomst mig till mötes och utfor i otidigheter samt uppförde sig som om hon varit galen samt grälade på mig, der före att jag tagit en qvinna med mig ut till Skansen. Fina och hon lära också ha tufsat om hvarandra i köket Jag bad att få vara i fred. I förargelsen gick Fina emellertid sin väg. och Lindströmskan hotade att göra så med... Ja ni kan forna gå båda två, sa jag åt henne... Det är icke första gången, som jag varit utan hushållerska och fått äta spicket fläsk... Lindström gick också ganska riktigt bort, så att hönspigan den dagen måste laga maten åt mig. Sednare på dagen fick jag se henne komma smygande från ett hall och Moöll från ett annat. Jag anade då att hon varit hos honom, hvarföre jag tog henne i förhör och gaf henne en amper sparlakanslexa samt frågade henne om hon varit hos Moäll... Nej, det har jag inte... Ni ljuger -menniska, sade jag ... och så var det äfven; ty Moäll berättade nu, att hon varit hos honom och tt han just kommit till Skansen för att ställa saken till rätta... Majoren företedde härefter ett nytt bref från Lindström till honom, hvilket han sade sig ha bekommit den 25 Mars, då Lindström för någon tid åter gått sin väg från Skansen. Brefvetsaknade liksom de öfriga datum. Peri yttras af Lindström att hon svurit en så dyr ed. att aldrig mera vistas under samma tak som Fina Mansnerus; att hon längtade så mycket efterlandet och majoren, att det var illa gjordt af henne att begå sådana dumheter som hon gjort o. s. v.7 Angående den svåra misshandling Lindström uppgifvit sig ha undergått den 30 Juli blef majoren härefter hörd, samt påstod hela angifvelsen derom vara en hopsmörjelse af hr Ekstam och majorens f. d. drängar. Pettersson och Jacobsson. hvilken skrift Lindström skrifvit under, fast någon annan fört pennan. Enligt Lindströms utsago skulle anledningen till uppträdet denna dag varit, att Lindström på kaffebordet om mor. gonen framsatt en sämre kopp åt Fina Mansnerus. Majoren: Jag låter icke mina pigor dricka kaffe vid samma bord som jag! Förhållandet var följande: Då jag kom ut i salen hade Lindström framsatt fem koppar... Vi voro endast fyra... jag. en mamsell Svensson och hennes lilla flicka... samt fru Lindström. Hvem skall ha den femte koppen? frågade jag då... Den skall väl Fina dricka ur ... svarade hon... När har frun sett pipor sitta vid mitt bord och dricka kaffe... frå: gade jag åter... Sedan jag druckit kaffe, gick Jag förbi linneskåpet, som står i salen ... och såg der allt kastadt i en högst behaglig oreda ... Jag befallte då Lindström att lägga det iordning och räkna upp linnet... Men det blef ingenting af... Sedan jag efter middagen lutat mig htet, ick jag upp på handkammaren, der Lindström höll på att räkna kläder, kastande allt omkring i rummet... så att de orena kläderna flögo mig i ansigtet. Jag tillrättavisade henne och räknade på fingrarne till 10, frågande om hon ville bete sig förnuftigt ... Då ställde hon sig att skrika... och så tuffsade jag tillna...? i Ordf Hur giorde maioren 3... Hvad menar me