Rättegångsoch Polissaker. Stjernsvärdska målen. Att lemna en noggrannare redogörelse för förhandlingarne rörande dessa mål, då de sednast förevoro vid Sollentuna häradsrätt, skulle medtaga alltför mycket utrymme, hvarföre vi inskränka oss till vissa mera vigtiga omständigheter dervid. Vi förutskicka den anmärkningen, att majoren under hela förhandlingen iakttog en moderation och ett lugn, som man ej varit van att finna hos honom. Till en början inlemnade han en skrift, omfattande nmärkningar mot större delen af de vittnen, som förut blifvit hörda i målet, Få ligen drängen Jacobsson, betjenten Pettersson, spm Sammelsson och Johansson samt s arlarne Lundqvist och Strömgren, gående d ifsanmirkningar hufvudsakligen ut på att visa, det dessa voro ur hans tjenst afvikne tjenare, hvars orlofsedlar hen ännu hade i sin ego, så att han enligt legostadgans föreskrifter åter kunde om helst låta återhemta dem, antydande majoren, att flera af dem bevisligen buro hat och agg mot honom. Vittnena Pettersson och Jacobsson voro dessutom angifvare i målet mellan Lindström och honom, förmenande majoren, att dessa tubbat henne att tillställa de skandaler, som hon föranledt mot majoren. Vidare begärde majoren att få en vidlyftig skriftlig förklaring, upptagande hans hufvudsakliga svaromål, uppläst. Domhafvanden mottog rkande att den längre fram-på dagen skulle komma att uppläsas, men uppmanade joren till en början att nu muntligen besvara åtskilliga frågor rörande målet. Förhöret började nu angående de ilda tillfällen. då Lindström angifvit att hon skulle blifvit misshandlad af majoren. Första gången skulle detta skett den 29 Sept. 1862 (Lindström har redan ändrat detta datum till den 29 November). Majoren skulle då inne i ett af sina rum hafva slagit henne med en käpp och dragit henne i håret, så att hårtoffsar legat qvar i rummet. Majoren bestred detta och nekade till att ha haft någon käpp inne i rummet, anförande att hvad Lindströms angifvelser anginge, så vore de en väfnad af lögner. Han skildrade Lindström såsom en oefterrättlig menniska, som knappast vore tillräknelig för sina handlingar, medgifvande likväl att han stundom sett sig nödgad 1 följd deraf att tillrätavisa henne. Han kunde emellertid omöjligt påminna sig de dagar då detta skett. Att tillrättavisningarne näfon gång å af en eller annan släng, ville han ej bestrida. men detta hade varit välförtjent. Någon annan käpp, än sin spatserkäpp. som han nu äfven hade med sig. egde han ej. Denna förevisades af honom inför rätten och befanns vara ett vanligt spanskt rör. Att han möjligen också någon gang tagit henne i håret, ville han ej heller förneka. Han åberopade flera bref, som han inlemnade till rätten, skrifna af. Lindström till honom, hvari majoren framställdes såsom i hög