Aftonbladet – 26 mars 1864, sida 3

ällas inom det slesvigska embetsständet, isynnerhet skola nästan alla prester, lärare Sloch seniorer afsättas. Man väntar endast på Kieleruniversitetets officiella betänkande, för alt publicera och införa en helt och hållet ny kyrkooch skolordning, som då äter kommer att ha ett stort personalombyte till följd.? 1 Enligt de officiella kungörelserna för art måen?, ha följande svenska frivilliga officeHj rare erhållit anställningar i densamma: löjt4 nanterna R. W. Lilljenstråle, A. A. B. Baumgardt, Z. F. Aschan och K. Nycander, Iden förstnämnde vid ett kavalleriregemente Toch de öfriga vid infanteriregementen; förre ti kadetten H. von Harn (med sekundlöjtnants karakter), underlöjtnanterna N. J. G. SellI den. G. A. D. Ekholm åöch frih. C. E. Fal kenberg vid infanteriregementen. Med. kand. IA. Werner har anstälte som underläkare vid ambulanserna på Als. Man har fått reda på luru den stora ankan om Augustenborgarens död kommit till verlden. Det var en spekulativ herre i Ham.Ihurg, den beryktade bokhandlaren FeierIMeyer, som framkläckt densamma, 7um Tetwas zu verdienen. Sedan polisen konmit lunderfund med, att det extrablad, hvyari underrättelsen om prinsens på torsdags morgon inträffade död meddelades och som såldes I på gatorna för 1 sch. kurant, tryckts redan på onsdags afton, dömdes ankans? författare (till 13 och boktryckaren till 8 dagars arrest. Striden vid Dyppet den 17 Mars. Till Berlingske Tidende skrifves om denna blodiga dag: Begär ej någon fullständig eher detaljerad framställning af mig i dag. Allting sjuder och brusar och trumpetar omkring oss. Skansarne skjuta, batterierna på Broagerland skjuta, fältartilleriet skjuter, och har ni goda öron, kan ni äfven höra infanteriets svaga och bortdöende smattrande, hvilket ingen tänker på eller lägger märke I till, utom dem, som kulorna träffa. Solen j skiner, fåglarne sjunga, menniskorna mörda. Ötver allt detta ljuder ången, den eviga landtsoldatsvisan, med sina haltande eller långdragna verser, hvilka dertill sjungas falskt och utan takt, framifrån och bakifrån, hvarje karl sin vers. Den visan har ljudit i gårdar och på gator, i salar och ikyffen, men I det är ej nog, man hör den likväl, Gud vet hvaraf det kommer sig, hellre än hvarje annan säng; den klingar på en stridsdag, som ps.lmen i en kyrka, man lyssnar och lyssnar, och vil så gerna sjunga med, och kan man icke sjunga med, så upprepar man ätminstone för sig sjelf de bekanta orden. Från i natt som var tills nu på aftonen hafva vi slagits med få ögonblicks mellanrum, hvilat litet, pustat ut och så börjat igen. Om natten drog högra flygeln, tredje I regementet, ut mot Rageböll, för att upp I bränna några hus, som generade oss. PreusIsarne hade af en händelse samtidigt äfvenledes beslutit rycka fram, så att vi möttes, sköto och dödade, men det var vi, som ernådde hvad vi ville. Sedan slogs man då och då om natten. I det fienden drög sig tillbaka, tände han sina avertissementsbloss, kort derefter skedde en demonstration emot oss från hans venstra flank, men utan resuliat. Detta var om natten. Den dag, som följde, randades med en molnfri himmel, en klar och strålande sol. Den helsades med kanonskott, med dessa djupa, rullande toner från våra skansar, som sade: hitintill och icke vidare, i ett språk, som ej kunde missförstås, med en stämma, som gaf genljud i Sattrups skog och kom: fönstren i Sönderborgs stad aft darra. Striden börjas åter, Ragebölls by brinner, fienden tränger fram ötverallt, drifven af detta upprepade Vorwärts! från officerarne, hytlket isynnerhel om natten kan så tydligt höras. De hade beslutit icke vika. Ju längre det led på dagen, desw häftigare blef striden. Inne rå gatorna flyktade Invånarne, medan trumpeterna blåste till utryckning och 2:dra regementet uppställde sig till reserv. En skara officersaspiranter (bland hvilka åtskilliga svenskar) hade aftonen förut anländt hit, för att stöta tillsammans med de olika afdelningar, i hvilka de skulle upptagas; de sutto och sjöngo och jublade; den framtid, som visade sig i perspektiv för hvar och en af dem, var ljus och strålande, dagen efter skulle de bli mönstrade, Följande middag stodo de i skansarne. Kanonerna sjöngo oafbrutet samma melodi. På brohufvudet under Dyppel speglade sig solen i reservens bajonetter, utifrån hördes då och då ett dämpadt, långdraget, men ofta upprepadt ljud, det var hurraropen från de våra, under det de stormade och tängde fienden tillbaka. Då det blef middag och klockan var 2, tystnade preussarne, de hade skjutit bort sin ammunition, trodde man, men hvad vi bestämdt visste, var, att de trängdes tillbaka, oufbrutet tillbaka på alla sidor. Segern var vår. Utanför skansen n:r 5 ligger en grön äng, hvilken sträcker sig upp mot Böflelkobbelskogen; då den flyende fienden marscherade öfver den vid ruinerna ef Ny Frydendals krog, hven en Så-pundig granat från sen ut öfver hufvudena på de våra, den slog ned i en hvitklädd (österrikisk) kolonn på ängen, och det med en verkan så förfärlig, att hvarken ord, penna eller pensel kunna skildra det, den dödade; sönderref och splittrade allt. Vi sågo i solskenet några vacklande. gestalter stödja sig mot sina gevär och röra sig bort mot platsen, stanna och derefter falla, för att aldrig resa sig mera. Ett dånande hurra från skansen, mere döfvande än alla andra på förmiddagen, var den likpsalm, som ljöd bort öfver platsen. Dermed var striden lyktad, De våra drogo sig tillbaka, Borta vid BPyppels gqvarn kom tacp ena afdelningen efteör den andra, man hade ännu icke tänkt på någon aflösning för den dagen; man hade haft annat alt göra. Alla dessa ansigten, blodröda af ansträngningar, alla dessa gestalter, nedsvärtade af krut och lera, buro entusiasmens och segrens prögel sami medvetandet om en vö! utförd pligt skrifna i sina enlets drag; hvilka leenden, handtryckningar och e! helaningar hlafen Al ment 1