TiGdlutd och On0Ci: OMHlUP Mallan RIAL pillda och hur mycket blod utejutet! Hur t deraf är icke redan i detta nui5le cjulet, och hvad är Danmarks skuld der ut det icke velat becå ett politiskt sj nord och med egen hand stryka ett skamsin nationella rätt, sin fölkustoria och sina minnen. Orre. Odd. a (Insändt.) Några ord i dagens siora fråga. AT regeringens framställningar till Norges mm församlade utomordentlig: orting vill let synas säsom skulle vär regering nu 1 ändtigen hafva fattat det välbetänkta beslut att, afoörandet af frågan om Danmarks vara ler icke vara, sin tro med sina ger vingar. Må vi hoppas att beslutet ej fattats uideles för sent. Regermgens länga, nästan oförklarligt Å amhet, i förening med den tryckta ställningen och en mängd näringssjelfviska trängsynthet, hafva emeldkare ertid i landet mkallat ett förlamande missmod, en förstämning, en lojhet, en splittring, som hvarje redlig fosterlandsvä Det är ra mäste beklaga och bör motarbeta. lenna tanke som manat ins. alt yllran ord, hvilka åtminstone skola hafvu den förjensten alt ej hafva dikterats af nagot som iwelst ens ildt intr i 1 1ns. pjemförligt anser oförnek ligt att icke ta flertalet af svens blott det folket. utan i ännu högre vd kärnan alt detta folk, lertalet af tänkande, insigtsfulla och varmijertade svenske män, önskat och fortfarande önska Sverges verksamma uppträdande mot Danmarks inkräktning afroflystna grannar, mot ett kulvande af danska folkets friwet: och de som söka förneka detta faktum röra det. åtminstone i flera fall, emot sin öfvertygelse. Svenska folkets ifriga önskningar hafva visserligen haft sin föraämsta rund i folkets oförvi insla, men hvarje tänkande svensk örvisso icke sin enda: 1 lade ri war älven insett, och den stora mängden tinktlikt anat, att det skulle vara ett oföråtligt brott emot Sverges egna intressen alt med armarne i kors åse huru Danmark len anut fn s och förtryckes. att, om Hverge I Man nu slår har insett eller g till ro. så all det ofelbart kon ma att ien snar fråmeten tid den stackota rolig yrt nog betala, för att nyttja ett uttryck al Sverges störste konung. Men om ej blott den största, utan äfven den i ordets egentliga mening ädlaste delen al svenska folket hur en sådan öfvertygelse — såsom förv förhållandet wura har det då varit m utt denna öfvertygelse it mandom och blivit handling ? ln vill söka alt förklara. eller åtminstone antyda, anledpingarne 1 till. Men säsom en inledning till denna utredr ins, att nä ord ur oo Så här yttrar mn anföra 0 G ha sterlandets. öden eller stora lifvat en allmän anda, i des örelag och äfven. sedan statens politis betydenhet minskats, så ofta wtötver närmaste behofvet påtryckt offentliga anstalter ens pel af nationalstorhet, visar ock historien, att de högre stånden hos oss lätt äro utsatta för iaran alt nedsjunka i yttre söndring och inre obetydlighet. —— —— — — Pe högre. befriade fran det omedelbara arbetet för de kroppsliga behofven. cega ej samma uppfordran (som de lägre kroppsde) till kraftyttring ur första hanarbet 1 nn. Den fiende de ha att bekämpa är ej en ippen fysisk, utan en doid, och dexföre farligare, moralisk. Den liter känna sig i den förlaman de tyngd Nordens stränga natur lägger på varje sinne som cj med allvarlig verksamhet upprätihaller sig sjelf. Läljan förstör ho Söderns eldiga naturer eenom utbrott af valdsamma oordniugar, i Norden långsammare, säkrare, cländigare, och är egentligen dena nesliga strådöd, för hvilken vära förfäder vädo sina gudar bevara sig. Denna inre dvala är under vår hårda himmel en lätt undfången sjukdom. som döfvar alla högre örmögenheter, och under hvilken den inneburna oron i det nordiska Iynnet blott vtitrar sig i ett fomlande efter sken, en förlust på allt begrepp om väsende, en deraf följande afund emot yttre företräden och en inbördes söndring: till hvilken dessutom det nordiska lynnet både genom sina fel och sina dygder är benäget. Derföre hörer ock allt hvad som väcker, förenar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska krafterna egentligen till nordens helsa. Har den bortgängue hbäldatecknaren ej här älven yarit profet. såsom hvarje äkta historiker? Jo, visserligen. Hvad han här yttrat, det eger sin fullaste tillämpning just på vär tid. Ingen kan högre än insändaren skatta fredens välsignelser: hans vanor, böjelser, önskningar och, om möjligt. ännu mera hans intressen tala högt för fred. Men han hvarken kan eller vill förbise att Sverges långvariga fred fromkallat just den smygande inre ficude, mot hvilken Geijer så vältaligt varnat, att nästan hela folket lider at i sofining. Freden behöls icke, ja bör icke, utesluta lif och rörlighet: ivö lam. Men att freden visserligen nu framkallat dåsighet lig söndring oc rer ingen klarseende, neka. Till denna ellmänna orsak och deraf sig härledande inertia komma nu en mängd och förslappning. en oly h sjelfvisk slutenhet: det läredlig svensk kunna