Ni är alltför god, p ägade signora Candia anmärka vid mar nans upprepad besök. och jar g blyges verkligen öfver mig elf, då jeg tä iker på huru föga jag äter dar edra vänliga best Men jag hoppas att ni förlåter mig — jag har haft su mycket att göra: och så NN peppa la ifrån frisk, och jag har svart att lemna honom. mycket mera skäl för mig, som inte har någouting som häller mig hemma, att komma hit och njuta ert sä Iskap, var borgfruns vanliga svar. Nugot slags etikett kan inte komma ifråga oss emellan. Eller också var det herr advokaten. som vid första äåsynen af markisen sade: Ja. här kommer ni, min stackars del Palmetto, för att böta för edra synder. Detta är ett tråkigt ställe och jag ett alltför trå sällskap för en så lillig ung man som ni. Jag misstänker nuit Jag inte målte vara så liflig som ni säger genmälde markisen skrattande, Sty jag måste bekänna att en dylik tråkighet behagar mig synnerligen väl, såsom mina täta besök alltför väl visa. Nå, hvad kan ni svara på det? Om det någonsin funnits menniskor, hvilkas tycken och åsigter kunna sägas stå i strid med hvarandra, så var detta fallet med palatsets herre och hans dotter samt markisen och markisinnan del Palmetto. Eld och vatten ha lika mycken frändskap. De tvenne sednare voro den käcka atfirmationen på allt det, hvaraf de båda förstnämnda utgjorde negationen. Hvad kunde således var: anledningen till dessu sednares tydliga bes ut att tvmga sig vå de förra? Det fanns intet mera hemljghetsfullt deruti än konsideration för Vincenzo och önskan att vara hononr till nytta. Markisinnan var icke så upptagen af politi