Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 3

Bältegångsoch Polissaker. De sednaste. sessionerna i poliskammaren. Dervid ha förhören dels fortsatts med dem, som qvarsitta i hökte för delaktighet i gatuoväsendet, dels hafva personer, som hurrat och fört oljud varit inkallade, äfvensom. åtskilliga des gamla, dels nya mål, rörande angifvelser mot polisen blifvit. handlagda. Vid fortsatt förhör med häktade snickargesällen C.W. Ahlberg, som blifvit angifven att ha hurrat och fört oljud måndagsaftonen den 14 d:s, hördes några gardister vid Svea garde, som intygade, att då de under patrullering anländt till hörnet af Klarabergsgatan och Drottninggatan, hade de sett Ahlberg taga af sig hatten under yttrande till de kringstående: Der kommer far det, låt oss hurra för dem, gossar! Några hurrarop hade derpå blifvit uppstäimda, och hade den officer, som anförde patrullen, befallt Ahlbergs fripande, hvilket ock skedde. Då han skulle bortföras, hade han uppfört sig vildsint och oregerligt, enligt deras utsago samt spårkat ett par man af patrullen. Ahlberg bestred angifvelsen och påstod, att Ne pmaningen att hurra ej utgått från honom. Målet remitterades till rådhusrätten och Ahlberg återfördes i häkte. Mot en f. d. hästgardist vid namn Georg Andersson, som vid förhöret ej var tillstädes, förekom att han samma dags afton å Södermalmstorg och Stora Badstugatan samlat omkring sig 25 å 30 personer, som han uppmanat till hurra: rop och oljud. Derjemte skulle Andersson oqvä. dat den patrull af litgardet som anlände till stället, fattat hästarne i tygeln samt hotat att sätta sergeanten Bergström, som anförde patrullen, i träsnitt i Fäderneslandet. Enligt hvad vi sedermera erfarit, lär Andersson vara häktad. Vid fortsatt förhör angående våläet mot stads: fiskal Heine upplystes, att den person, som fseneheen slagit honom, xrkolle varit en låd karl, klädd i mollskinnskläder och beväpnad ned en stör. och således icke tillhörande Kvarken polisen eller stadsmilitären, utan de tillfällig Nr träden, som af polisen blifvit antagna. Hr Heine trodde att mannen skulle vara spanmälsbärare samt heta Hansson eller Ericsson, och tillkännagaf underståthållaren, att polisen äfven trodde sig vara den sannskyldige gerningsmannen på spåren. Af nu hållba förhör fråmgick likväl tydligt, att om den som slagit hr Höine också icke tillhört polispersonalen, så hade likväl en mängd konstaplar och ett par öfygrkoastaplar funnits på eller i närheten af stället, då våldet föröfvades, utan att söka afstyra detsamma eller taga reda på våldsverkaren. Målet uppsköts. Angående våldet mot skomakarmästaren G;j nr hördes åter handlanden Åkerlind samt HL frågades om han kunde igenkänna konstapeln n:r 35 Söderberg, såsom varande dei hvilken slagit Ganer. Hr Akerlind förklarade bestämdt, ätt han icke igenkände Söderberg, som Könfronterades med honom, utan ansåg hän att den konstapel, som hati observerat slå Ganör, mera liknat konstapeln Sandblad. Åfven detta måluppskita