Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 2

och skakade hand med dem och höll tal och drack skålar med en nyomvänds hela nit. Bland honoratiores, som stego in de jure och mottogos med vederbörliga hedersbetygelser, var äfven don Pio; hans vördighet höll ett litet nätt tal, uttryckande hans uppskattning af den sällsynta lycka som hade vederfarits honom genom den om ock endast tillfälliga acqvisitionen af två så utmärkta församlingsbor, hvilkas närvaro ensam gaf anledningen till den glädje som uttryckte sig inom hans hjord. Markisinnan tackade honom och sade huru rördhon var af den hjertliga välkomsthelsning Rumellianerne hade gifvit henne. — Ja, det är verkligen ett förträffligt och konservativt folk här i orten?, sade don Pio. De hålla fast vid gamla minnen och äfven vid gamla seder och bruk.? Inte allt för mycket heller, vill jag hoppas, anmärkte markisinnan leende. Törs jag fråga, sade don Pio med sin mest öfvertalande stämma, kan man väl för mycket hålla sig till det som är godt.? Ni tyckes med er fråga antyda?, sade signoran, att ni anser det gamla och förflutna vara godt. Det är någonting som jag inte obetingadt vill medge. Det förflutna har sit. både goda och då iga; och den sanna konservutismen synes mig bestå uti att bibehålla det goda och aflägsna det dåliga.? Afven med medgifvande häraf?,svarade kyrkoherden, ?återstår det att bestämma hvilket det goda är som bör bibehållas och det dåliga som bör aflägsnas; och detta är någonting hvarom man kan ha olika åsigter ... men?, tillade han med en sjelfförebrående ton — men jag blygs verkligen att finna mig stå här och disputera och demonstrera, då jag endast borde tänka på att helsa och gratulera.? (Forts.)