Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 2

verens om att vi hade uppfyllt alla hederns fordringar, och att vi skulle skaka hand med hvarandra. Detta gjorde vi också genast med största beredvillighet. Tack mina herrar, sade damen; och om Teresa Ombelli någon gång kan vara er till någon tjenst, skola ni mte förgäfves påminna henne om denna dag.t Med dessa ord helsade hon oss till afsked och skyndade bort till ändan af alln, der en ridknekt höll hen: nes häst. Det öfriga, sade del Palmetto, är sagdt i få ord. Teresa Ombelli ville från detta ögonblick icke ur hvarken mitt hufvud eller mitt hjerta. Jag sökte henne öfverallt och träffade henne slutligen i en af våra aristokratiska salonger och fick tillåtelse att besöka henne i hennes fars hus. Hennes och hennes omgifnings politiska åsigter stodo i allt för stark strid med dem jag allt ifrån min barndom hade insupit, för att inte till en början stöta mig något för hufvudet; men inom några få månader var jag med kärlekens tillhjelp på god väg att bli omvänd. Teresa håde, en dag då jag anhöll om henues hand, helt öppet sagt mig, att hon aldrig ville skänka sin hand åt en person af ohka politisk tro mot henne; kännedomen häraf påskyndade min omvändelse. Den var emellertid ännu icke fullständig vid tiden för expeditionen till Krim, såsom min motvilja för att gå ut såsom frivillig väl visade. Hon förstod emellertid snart att besegra denna motvilja. Min lydnad i förening med den lifsfara i hvilken jag sväfvade vid Tschernaja, och hvarom jag berättade henne i ett bref, bevekte henne så mycket att hon lofvade öfverse med mina brister och samtycka till vår förening så svart jag kom tillbaka. Och sålunda kom det sig att början af år 1856 såg mig såsom