Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 2

stolthet och vördnad. Som hon var markisinnan, skulle de ha välkomnat och hurrat för henne, äfven cm hon hade varit gammal och ful, högdragen och sur — de välkomnade henne och hurrade för henne, kanske mera hjertligt, derför att hon var ung och vacker, vänlig och glad. Detta uttryck af välvilja och sympati egde rum: på söndagen efter deras ankomst, och det utbrott af entusiasm som helsade det unga paret på deras väg till och ifrån kyrkan, var onekligen i hög grad anmärkningsvärdt. Icke ens vid det minnesvärda tillfället, då herr advokaten återkom från Turin såsom riddare, hade den folkliga rörelsen varit så stor och allmän. Det goda folketi Rumelli hade ett betydligt förråd sf otillfredsställd känslosvallning att gifva luft — ett förråd, som härskref sig så långt tillbåka som slutet af år 1854, eller den tidpunkt, då palatsel började sätta på sig sin tråkighetshufva. Efter aftonsången begaf sig hela byn, med rådmännen i spetsen och företrädd af sin musikkår, upp till borgen. Vi vilja besparg läsaren märens officiella helsningstal, lika väl som de andra talen samt musikprogrommet. HSjelfva slutscenen i ceremonien bestod i öfverlemnandet af en ofantlig blomsterbukett åt hennes nåd. Nationalgardet lyste genom sin frånvaro, såsom kapten del Palmetto sarkastiskt hördes anmärka. Borgens portar voro uppslagna på vid gafvel, och hvem som ville kunde stiga in — en hvar som kom mottogs vänligt och artigt och undfägnades med rundlig gästfrihet. Icke heller den mera blygsamma majoriteten, som nöjde sig med att stå och itta in genom fönstren eller ströfva omkring i parken, blef förbisedd. Markisen sände ut till dem bord och stolar och ett rikligt förråd af vin och gick utibland dem