Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 2

ännu lefde, tagit sin tillflykt undan qvinno piskarens hämd, omgaf markisinnans ung dom, hennes skönhet, sjelfva den excentri ska stilen i hennes drägt, som ständigt va i sorg för hennes land, med en strålglorie af sympati och vördnad, som småningom sträckte sig från de lombardiska emigran. ter, till hvilka den först var inskränkt, till hela den stora turinska societeten, till dess inom få år Teresa Ombellis namn — ett namn, ständigt förbundet med alla kärleksfulla handlingar och progressiva företag — blef förtroget och kärt för hela det liberala partiet. Hennes gunst och sympatier inom embetsmannaverlden och parlamentet hade, isynnerhet under den sista tiden, betydligt tillväxt, och detta med rätta; ty det är alldeles icke någon öfverdrift att säga det hennes outtröttliga nitälskan och stora förmåga att vinna anhängare icke obetydligt hade bidragit att ofhugga tvenne de hårdaste knutar, som den ÖCavourska styrelsen hade att lösa — vi mena upphälfvandet af klostren och Sardiniens deltagande i kriget TÅ Krim. Och man utpekade personer — icke så få af dem senatorer och deputerade, som uppenbarligen voro emot båda ätgärderna — hvilkas omvändelse hon åstadkommit och hvilkas röster hon sändt till ökande af den ministeriella majoriteten. Allt detta hade naturligtvis intet att skaffa med det hjertliga mottagande hon rönte i Rumelli. Hvilken hon var, eller hvad hon är, visste rumellianerna lika litet som de visste om sanskrit, och ej heller skulle kännedomen härom på något sätt ökat hennes popularitet. Allt hvad det goda folket visste rörande henne, var att hon var markisinnan, hustrun åt representanten för en familj, som under enerationer hade hundfilat dem och som följaktligen utgjorde föremålet för deras