Aftonbladet – 23 mars 1864, sida 2

den stoltaste och lyckligaste bland äkta män. De båda vännerna hade nu kommit ända fram till palatset. De tryckte varmt hvarandras händer, önskade hvarandra god natt och skildes åt. KAPITLET XIV. Strömoln. Markisinnan del Palmetto var en af dessa ädla andar som helga sitt lif åt en stor ide, och som försynen sprider bland en nation, då dess öden äro mogna — moraliska lokomotiv af oberäknelig kraft, och utan hvilka äfven en Cavours ansträngningar skulle blifva relativt tacklösa och fördröjda. Den, som ej sett någon af dessa undantagsvarelser i full verksamhet, kan ej göra sig rågon föreställning om vidden och vigten af de resultater som en enskild individs uppoftrande verksamhet kan åstadkomma. Hennes lands oberoende var den brännpunkt, i hvilken signora del Palmettos hela tankeoch handlingskraft koncentrerade sig; och den dag var förlorad för henne som ej hade skaffat Italien en ny vän, Österrike en ny fiende. Hon tillhörde en hjeltefamilj från det hjeltestora Brescia, inom hvilken kärleken till Italien och afskyn mot Österrike voro ärftliga. Hon hade förvandlat sin fars hus till ett hospital för de sjuka och särade inom den piemontesi:ka hären år 1848; hon hade 1849 laddat och räckt gevär åt sin far och sina bröder, som försvarade Brescia tum för tum mot Havnaus soldater; hon hade vid sin äldsta broders stelnade kropp, dödad af en österrikisk kula, svurit Hannibals ed. Teresa Ombelli var då ännu icke mer än sjutton år gammal. I Turin, der hon och de andra af hennes familj, som