Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 2

i förening med den af Garibaldi organiserade centralkomit och med de för en res-1 ning bildade komitgerna i Ungern och Galizien, på det att rörelsen må på alla håll samtidigt bryta lös. Ånnu en gång — och detta är måhända sista gången som vi tala till er om förberedelser — låtom 0ss förs hvarandra och organiserom oss; och i stället för att utflytta ur landet, låtom oss stanna qvar på den jord, åt hvilken vi böra tillkämpa frihet och sjelfständighet. LITTER ATURTIDNING. Inaehåft: Om jordylans förändringar I; -— Nauman, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning; — Utländsk litteratur. — Litteraturoch bonstnotiser. Jordytans förändringar. 1. Van der Wyk har i Leyuhards och Bronns Jahrbuch fär Mineralogie ådagalagt, att alla strömmar dra sig med imynningar ät den sida, hvarifrån floden konuner till dem. Derföre taga alla Holandsoch Belgiens strön. ) mar vid sina utlopp en riktning åt vester och böja sig mot Kanalen, derifrån floden under sednare tider kommer. Men som under I romerska väldets tid Rhen hade sitt utlopp i den dåvarande insjön Flevus (hvilken efter hafvets genombrott fått namnet Zuydersee) och under medeltiden vid Katwyk, så kan floden fordom icke ha kommit från vester, emedan strömmerna och sö Rhen annars redan för årtusenden tillbaka skulle tagit en vestlig riktning vid sina utlopp. Följaktligen måste Kanalen fordom icke ha funnits till, utan England varit sammanhängande med fastlandet, och floden då kommit från norden, deråt Rhens dåvarsnde lopp varit riktadt. nglands och Frankrikes motliggande stränder äro ock till sin beskaffenhet alldeles likartade. Graniten i Cornwallis är af samma daning med den i Bretagne, och kritkusterna vid Dover och Calais förete likartade lagerförhållanden och petrificeringens öfverensstämmande utbildning. Men ett sådant likartadt förhållande förutsätter nödvändigt ett forntida sammanhang. Man har iakttagit, att de fossila exemplaren uf ostran, som i otaliga massor förekomma i Jutlands aflagringar, äro större än den nu lefvande. Orsaken kan ej ligga i en hafsvattnets högre värme, ty detta hade fordom en lägre temperatur än nu, utan fastmer i vattnets större stillhet, liksom ock än i dag musslorna i Lilla Bält äro större än i Nordsjön; ty, för att motstå vågornas yckning, gör djuret sina skal tjockare, men mindre. Men var fordom Nordsjöns vatten mindre upprördt eller mindre än nu utsatt för flodens och stormarnes inflytande, så måste Kanalen då ha varit tillsluten. Då den sedan inträffande cimbriska öfversvämningen, som slet England fr n Frankrike, med sin härjning ötvertäcke urgamla grafvar, så äro just dessa grafvar de osvikligaste intygen på att de blifvit uppkastade lföre denna stora naturrewolution, och att alltså landet varit bebodt före Kanalens genombrott. Alltså bildade Nordsjön fordom en ofantlig ha , i hvilken Rhen, Weser och Elbe utgjöte sig, med stora delta-ländervid sina utlopp. Slesvigs stränder skjöto då ut midt i Nordsjön. Landet stod föga öfver hafsytan, hvarigenom, förmedelst grundens lokala sänkningar, hafvet redan tidigt äter förstörde det nybildade. Klimatet var mycket kallare än nu: tall och björk utgjorde företrädesvis landets skogar; atmosferen var mindre fuktig, vinteråska saknades. Två orsaker samverkade till att göra klimatet kallt. Å ena sidan kunde då ej genom Kanalen golfströmmens varmare vatten nå Cimbriska halföns kuster: å andra sidan gick en iskall gren från Polarhafvet, medförande stora ismassor, direkte från Hvita hafvet tvärt igenom Sverge till Skagerrack. la förenadt me: Nordsland älfvensjön. som delvis Finland blott få fot öfver hafvet. Till och med i förra seklet for man, enligt Lefröns uppgifter, från Uleåborg, hvarifrån en stor sänkning sträcker sig mot Hvita hafvets strand, på Finlands strömmar ur Bottniska viken till Hvita hafvet. Likaledes är Finska viken genom Ladogas och Onegas vatem — djupare bassiner i det fordna t — förenad med Hvita hafvet. Betänker man nu, att Skandinavien och Finland fortfarande höja sig, att denna höjning : ökar gig emot norden, och att den utgör omkring 4 fot på seklet, så visar sig, att för 3000 år sedan en stor del af Finland ännu var betäckt af hafvet och att alltså Östersjön då var förenad med Hvita hafvet. Derföre har man ock kunnat finna välbehållna skaldjur, som nu endastträffas uti Ishafvet, på Dvinas stränder ända till grannskapet af Wolga, samt i trakten af Göteborg och Uddevalla qvarlefvor af flera skaldjur, som häntyda på en mycket nordligare karakter, än hvad denna rgårds nuvarande invånare förete, enligt Lovåns utsago. Äfven vid Jutlands nordkust eger samma 1 företeelse rum. Den stora åsen mellan Stockid holm och Gefle innehåll-r saltvattenspetrifir kater; följaktligen steg fordom Bottniska d vikens saltvatten. ända dit, hvilket ma blott !s nnehäller !3 procent sualtdelar. De storalb sträckor af mellersta Sverge, som utmärkas id af Mälar-, Bjelmar-, Vetteroch Venersjöa öfverallt spåren af en temligen une, hb