Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 2

ni inte är rätt frisk; vi skola emellertid kunna sympatisera med hvarandra i detta fall, ty doktorerna ha sändt mig hit, med order att äta och drieka, taga mig rörelse i fria lutten och — göra ingenting.t Och för att efterkomma denna sista ordination, sade hennes man, tror jag att du höll på att börja ditt åttonde bref just som jag kom för att söka upp dig. Det der är att sqvallra ur skolan. Signor Candia tror kanske, när hen hör detta, att jag ämnar uppträda såsom en annan madame de Scvign; men låt mig försäkra er, signor Candia, att så icke är förhållandet. Min brefvexling är af en vida allvarligare och sorgligare natur. Jag är en inföding i Brescia, och mina bref äro från gamla vänner och underhafvande; och huru skulle jag väl kuvna veka att skrifva ett vänligt eller tröstande ord till någon gammal far, hvars ende son blifvit kastad i fängelse, eller till någon gammal mor, som sett sin son tagas ifrån henne för att skickas såsom soldat till aflägsna trakter? Tyvärr finnes en sådan mängd af både fysiska och psykiska smärtor i detta olyckliga land, att man knappast kan föreställa sig det. Men detta är just iute rätta sättet att muntra upp er. Jag skall inte mera vidröra dessa sorgliga ämnen, och nu torde ni ursäkta mig att jag lemnar er tills middagen...s För att gå och afsluta mitt åttonde bref, afslöt del Palmetto meningen åt henne. Nej, herr anmärkare; utan för att gå och ee efter att middagen kan bli färdig i tid och ättar; lys — här vände hon sig med ett integande leende till Vincenzo — 4ty ni måste veta att vi äro långt ifrån att ha hunvit i ordning här ännu, hvarken i afseende på tjenstfolk eller någonting annat. För öfrigt torde du gema vilja