Aftonbladet – 18 mars 1864, sida 1

ran. Vi kunna icke en gång föreställa 053 möjligheten af att stortinget — hvilket i Itrots af gifven anledning icke har protesterat mot riktningen af den sedan 18548 följde politiken — efterkommer regeringens begäran på annat sätt än att dess votum blir ett moraliskt stöd åt Danmark, större än det materiella bistånd som vi möjligen i sinom tid kunna komma att lemna det. : Vår nationalförsamling är väl endast repreI sentationen för ett litet folk, men ögonbliekets och situationens egen storhet ger vigt åt dess ölverläggningar och beslut. Värt stortings uppträdande skall ej blifva utan inflytelse på de större makterna, medan dessa vackla i sina rådslag om att komma Danmark till hjelp. Af så nära beelägtade I folk, förenade genom kulturutveckling, språk, trosbekännelse och minnen, kan det ena icke i det mest afgörande ögonblicket öfvergifva det andra, utan att sätta en fläck på sin egen ära eller på frändefolkets sak ett fördömelsens märke, hvilket skall förblifva inprägladt i hela Europas medvetan: I de. I Vi våga påstå att stortinget, derest det underlåter att med sin röst understödja Danmark, hvarken skulle handla i enlighet med norska folkets instinktartade känsla eller med en förutseende och manlig politiks fordringar. Vi hafva länge nog tllåtit minoriteten att få yttra sig i vär tidning — den danska saken är ej så beskaffad att det behöfves en ensidig, terroriserad opinion för att upprätthålla den — men ingen har kunnat tvifla på hvar det norska folkets sympatier ligga. Desssunda förstånd har hindrat det från att vilseledas af tyskarnes och deras efterpladdrares spetsI fundigheter, eller att stirra sig blin il mikroskopiska undersökningar af hvarje liten länk i den invecklade saken; det betraktar det rätta och det orätta i stort. När vi tänka oss den olyckan drabba vårt eget land, att våra inre politiska och administrativa förhållanden oupphörligt skulle vara föremål för internationell strid, kunna vi göra oss en föreställning om hvad Danmark har genomgått från tyska förbundeta Isida. Förbundets politik har, till och med enligt en preussisk ministers afgifna förklaring, varit dikterad uteslutande ur den synpunkten, att man aldrig skulle låta förhå landena i hertigdömena ordnas efter den en gång uppgjorda ötverenskommelsen, på det att förbundet aldrig måtte sakna tilltälle att rifva upp saken igen. Det är en onyttig fråga för närvarande, huruvida Danmark har genom Novemberförfattningen öfverträdt sina es. k. löften Toeh förbindelser från sednaste fredsslutet. Detta påstående gaf Österrike och Preussen vid första anfallet en förevändning, hvilken Englands premierminister genast berötvade allt användbart sken genom den förklaringen, att han hade erbjudit de allierade makterna garanti för ofvannämnde författnings återtagande, dock på laglig väg, ej medelst statskupp, men att de allierade förkastat detta anbud. Hvad Österrike och Preussen i verkligheten vilja tvinga Danmark till att uppoffra är först dess politiska frihet, sedan dess nationalitet. Sedan de tagit Slesvig i pant, ha de gjort invasion i Jutland. Brotten mot folkrätten följa hvarandra slag på slag. Förra stortinget fick tillfälle utt taga kännedom af det hufvudsakliga af de förr algifna noterna rörande den danska frågan, och konstitutionsutskottet afgaf sitt utlåtande deröfver. Sjelfva framläggändet af dessa noter innebar en uppmaning till stortinget att förklara, om det för Norges del villa ikläda sig konseqvenserna af den politiska riktning, som noterna antydde. Under n. v. omständigheter måste man följa det redan gifna prejudikatet och delgitva stortinget de diplomatiska handlingarne i såstor vidd som mojligt samt ett det erhåller kännedom om huru norska regeringen har yttrat sig på frågans särskilda stadier. Stortinget har rätt att lära känna de förda under. handlingarne för att kunna bilda si en ötvertygelse om under hvilka förutsiättningur de förenade rikenas styrelse tänker sig interventionen i Danmark utförd: Hittills äro få säkra officiella data tillgängli för det allmänna. När konungen sfelutada: svenska riksdagen, yttrade han, att man icke borde vänta att de förenade rikena skulle börja krig, utan att beräkna huruvida ändamöålet kan uppnås genom de medel som stå till vårt förfogande, Och af den engelska blå boken visar sig ntt Sverge och Norge hafva förklarat sig beredvilliga att med hvilken som helst af vestmakterna upp. träda till Danmarks bistånd. Man kan sdledes antaga att föremålet för vårt kabinetts bemödanden har alltifrån danska kris gets utbrott varit att förmå Englend och rankrike eller endera af dessa makter att uppträda gemensamt med Sverge och Norge. Ett af de sednasie telegerammerna från Eugland meddelar yttranden af engelska utrikesministern, häntydande på att detta mäktiga land kanhända är sinnadt att snart uppträda aktivt för Danmark. Emellertid kan den politiska ställningen ändrw. gig? hvart ögonblick och ingen kan förutee huru förhällandena skulle gestalta sig ens: dögen et. ter stortingets upplösning. Derför är det startingets sak alt sätta konungen i ständ till att möta hvilka händelser som helst. Den nuvarande styrelsen af de förenade rikenas yttre politik her grundadt anspråk derpå. Den har nemligen hittilla; så-vidt ide utom förhandlingarne stående kunna ev handlat med stor varsamhet — större, än varma anhängare af den danska söken ha kunnat finna sig i. Det tinnes ieke något skäl att antaga att denna styrelse framdeleg ekell äfventyra att föra. statsskeppet längre ut än att det kav uppnå land igen, eller att den skall inlåta mg på en pohtik, som den ej har chance att genomföra. Sa-ken kan derföre säkerligen med visshet öf. verlemnas i konungens händer.? Aftenbladet yttrar öfver samma ämne: ? Det materiella bistånd. som Norge förmår sända Danmark; skall visserligen blitva of icke så ringa värde för detta, men en ännu större vigt kän det få genom den I moreliska verkan det just i nuveranda tidsmoment skall utöfvaå på de andre makÅ