Aftonbladet – 17 mars 1864, sida 1

framläggande af handlingar, d. v. se. så fullständiga aktstycken som möjligt, hvartill vi ansågo norska Storthingets sammanträdande lemna en osökt anledning. Vår förhoppning I fetta fore har blifvit till nåon del u något snarare än vi vågat föreställa fs hvartill måhända älven de vid ett offentligt sammanträde i hufvudstaden på ett så hofsamt sätt uttalade önskningarne och förhöppningarne i väsentlig mån bidragit. Det officiella bladet har börjat meddela en serie af sådana noter och depescher i den af engelska regeringen nyligen framlagda blå boken?, som på något sätt beröra evenska kabinettets förhållande till saken, och har börjat detta meddelande: strax efter offentliggörandet i England, innan dessa handlingar genom den utländska presgen hunnit bli bekanta här. Vi. veta icke om meddelandet är afslutadt eller om ännu flera aktstycken af detta slag komma att publiceras. Det nu offentliggjorda företer emellertid åtskilligt af stort intresse, och särskildt finner man af en depesch från grefve Manderström, under den 22 Januäri aflåten till hofven i Berlin och Wien, att det svenska kabinettet påpekat det rättsvidriga och orimliga i tyska stormakternas tilltag emot Danmark på ett så skarpt sätt, som det diplomatiska språket kan tillstädja, utan att man samtidigt utfärdar en krigsförklaring. Man finner tillika häraf, att åtskilliga af dem, söm, under förevändning stt vare ministeriella och förfäkta ministerens åsitger, uppträdt inom svenska pressen med framställningar, som gått utpå att förvränga förhållandena, gifva ett visst sken af berättigande åt de tyska inkräktningsåtgärderna och afkyla intresset för Danmarks sak, lika litet hafva något stöd uti vårt kabinetts nyaste, som uti dess föregående uttalanden i detta ämne och sålunda kunna sägas vara fullständigt desavouerade. Annu klarare har detta skett genom grefve Manderströms uppträdande i Göteborg, ett uppträdande, som visserligen hade en mera enskild karakter, men som dock under förhandenvarande förhållanden måste ega en ganska stor betydelse, då det är otvifvelaktigt att h. excellens, med den försigtighet, som utmärker honom, noga beräknat vetkan både här hemma och i utlandet af hvarje ord, som der af honom uttalades. Sedan Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning nu meddelat den fullständiga och gutentika ordalydelsen af h. excellens tal, finna vi med nöje, att den strof, som utgör liksom kärnan af hela hans uttalande; har den lydelse och färg, som vi efter det företa korta telegrafmeddelandet förutsatte, nemligen: Kongl. Maj:ts regering älskar freden och önskar lifligt dess återställande, men på ett sält, som kan häfda Danmarks rätt?. Häruti tro vi, att hvar och en, äfven den mest varmhjertade och entusiastiska, kan instämma, då det genom tillgängliga handlingar är tillräckligt konstateradt, att vår regering till fullo inser och fattar hvad som är Danmarks rätt, öch huru nära dess fulla, oäfkortade erkännande berör våra dyrbaraste intressen. Derjemte afgaf h. excellens den högtidliga försäkran, att inom konungens rådkammare för närvarande icke finnes någon, yhvilken icke känner det värmaste deltagande för Danmarks rättvisa sak, samt harm och vedervilja mot den orättmätiga, våldsamma och sämvetslösa behandling, som öfvergår detta fåtaliga, men tappra och för sin frihet och sitt oberoende kämpande folk. Detta är, såsom man finner, starkare ord än någon vid det i Stockholm hållna folkmötet trott sig kunna begagna och i en utrikesministers mun hafva sådana ord n mångdubbelt starkare betoning, än uttalade inom pressen e)ler af en enskild talare. Lägger man nu-härtills-att K. M:t uti en sin för norska storthinget framlagda proposition i klara och bestämda ord utsäger, att det är för att bistå Damnark under dess mot de tyska makternw, som K.M. begär fri disposition af Norges lNinietrupper och roddflotta, så synes regeringens ställning till saken nu våra så klart betecknad, att; man hvarken här hemma eller i utlandet behöfver misstaga gig derpå. Regeringen önskar lifligt, att freden skall kunna bevaras, men hon vill icke att detta skall ske på bekostnad af Danmarks rätt och våra dervid anknutna politiska intressen; hon villicke tillbakavisa något försök, som kan ha den allraringaste rimlighet för sig att bilägga striden, genom att låta rätt och skäl tala i stället för materielt våld; men hon inser på samma gång, huru ringa utsigt som finnes för någon fredlig uppgörelse och säger derföre, både med ord och handling, så väl tin de tyska makterna som till vestmakterna: Sverge-Norge gör sig fullt redo att möta det rättskränkande våldet och att fullgöra sin skyldighet; finnes det ingen af de andra makterna, som också vill uppfylla sin pligt? Under förutsättning, att denna uppfutnin; af regeringens politik skulle vara riktig ck att regeringen är sinnad att göra densamma gällande både genom ett oförtrutet uppträdande på diplomatisk väg och, sågonm dess sednaste åtgärder antyda, genom betydelsefull handling, månne icke då vårs. k. opposition i sjelfva verket varit egnad att give stöd åt, i stället för att motverka en dylik politik? Det är naturligtvis mycket lätt att efteråt säga, det regeringen skulle gått sin väg framåt och förfarit alldeles enahanda, äfven om opinionerna alls icke uttalat sig, äfven om pressen alleicke berört dessa ämnen. Vi tro emellertid, att hvarje politiskt åtgörande, som kan i sige följder medföra stora uppoffringar både af penningar och blod, endast med en viss naturli tveksamhet måste vidtagas af en klok oci för sina mått och steg ansvarig regering, och att denna naturliga tveksamhet nöd: vändigtvis måste stegras i ännu bögre gräd, om de sympatier, hvarmed regeringens fötregående uppträdande i denna sak omfatats, blifvit alldeles förstummade, om-ofon deröfver, att regeringen möjligen kunde afvika från den bana, hon sjelf genom sina antecedentier utstokat, på intet håll gifvit sig luft och om fältet lemnåts alldeles obestridt åt dem, som i denna sak uppträdt såsom fredsvänner till hvad pris som helst och i full strid emot den uppfattning afsaken, som rege: ingen sjelf förut haft all möda a uy NM Or Re