Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 3

ser, förmodligen till afsked, och slutligen ett klingande af sporrar nere i förstugan. Vincenzo höll andan. Klingandet af sporrar upphörde och nedifrån trappan ropade Federicos röst uppåt: Hör på, min kära signor avvocate den yngre, vill du inte vara så artig och komma ned och taga emot en gammal vän, eller måste den gamle vännen stiga upp och tränga sig på dig? Vincenzo hade på tungan att svara: Kom upp! men då besinnade han att han härigenom skulle kunna stöta och att det skulle vara omöjligt att i längden undvika ett allmänt sammanträffande; han sade derför med svag röst: Jag kommer genast; to derefter på sig sin snyggaste rock och gick ned. Del Palmetto helsade och omfamnade Vincenzo med hela denna känslovärma som är italienaren egen. Nå, du är mig just en lycklig patron, du, och det har du att tacka mig för: inte sannt, signora Candia?4 HSignora Candia log ett förläget löje och sade ingenting. Utan mig, fortfor markisen, och mitt elaka spratt att rymma min vid med en viss börs, samt allt som deraf följde, kan man parera på att denne herre nu burit en kaftan och läst messan, i stället för att hviska vackra saker i öronen på den vackraste bland hustrur. År det inte sannt det? och han skrattade af full hals åt sitt eget skämt. Artigheten aflockade far och dotter ett slags jakande svar, bestående i ett sötsurt leende. CMager som en gräshoppat, fortfor del Palmetto, i det han tog Vincenzo i närmare betraktande: men frisk och kry.4