Aftonbladet – 16 mars 1864, sida 2

palatset, der familjen kunde afhöra messan. Naturligtvis understöddes denna tanke lifligt af både fadern och dottern. Don Pio skref den ifrågavarande ansökan, fick biskopen att understödja den, och afsände den till ort och ställe. Inom något mindre än fyra månader anlände svar från myndigheterna i Rom, som beviljade den gjorda anhållan, och ett par dagar derefter började åtskilliga skickliga arbetare, som för detta ändamål blifvit hemtade från Ibella, att inreda en god del af den stora matsalen på nedra. botten till kapell och uppföra ett altare i ett slags alkov. Då det illa improviserade kapellet var behörigen inredt och försedt med allt som -behöfdes för gudstjenstens utöfvande, kom biskopen i all sin ståt för att inviga det. Vi torde knappast behöfva nämna, att det vid detta tillfälle var stor middag, den första som på mången god da hade hållits i palatset, samt att en män i uppbyggliga tel kryddade anrättningen, helst som mera än hällten af gästerna utgjordes af prester. Resultatet af allt detta blef det att den nästföljande söndagen, den första på ret 1857, hölls gudstjenst i det lilla kapellet, och att Vincenzo sålunda i frid och 0 kunde få sköta sina andaktsöfningar. Gudstjensten förrättades af en gammal prest Ibella, som Giuseppe regelbundet hemtade giggen och körde tillbaka igen efter midlagen. tosas outtröttliga verksamhet hade betydipt bidragit till den hastiga fulländningen tf kapellet. Hon sparade för detta ändanål hvarken tid eller besvär; hon var den örsta på platsen hvarje morgon, och den ista som lemnade den på aftonen. Allt jordes under hennes ögon och på hennes . efallning; hon inredde det verkligen con möre: vi veta att hon hade ett särskilds4