Aftonbladet – 15 mars 1864, sida 2

Festen i Göteborg för statsrädsledamöterna. Vi låna ur gårdagens nummer af Göteborgsposterx följande skildring af denna festlighet: Åtskilliga personer inom detta samhälle hade till sistlidne lördags afton inbjudit de då i. staden vistande medlemmarne uf konungens statsråd, excellenserna De Geer och Manderström samt hrr Lagerstråle och Thulstrup, till en enkel kollation i Börsens festiviletsvåning. Antalet af deltagare utgjorde cirka 250 personer. Kl. straxt efter 8 på aftonen anlände de inbjudna gästerna (med undantag af statsrådet Lagerstråle, som var förhindrad att infinna sig), och emottogos af. värdarne, borgmästaren Ewert, doktor Ch. Dickson, grosshandlarne J. J. Ekman och Oscar Dickson. Sedan te och förfriskningar intagits! och gästerna underhållit siz med cen stor del bland de närvarande, gick man kl. 10 till borden, som voro dukade i lilla börssalen. Såväl före som under måltiden musicerades art artilleriregementets musikkår äfvensom qvartettsanger utfördes af åtskilliga amatörer. Efter måltidens slut föreslog statsrådet Fåhreus en skål för konungen, hvilken skäl under lifliga bifallsyttringar tömdes af de närvarande och beledsagades af folksången. Vice ordföranden för stadsfullmäktige, grosshandlaren Ekman föreslog härefter i ett re, på flera ställen polemiserande och opinerande föredrag en skål för de ärade sästerna. Slutstenen i talet utgjordes af den förklaring, att detta samhälle vore mera för fredliga än krigiska idrotter; dock ville: man gerna underkasta sig de sednare, när. ett verkligt gagn dermed kunde åstadkommas. Tidpunkten tillkommer det regeringeringen att bestämma, vi borde med lugn kunna lägga våra angelägenheter i dess hand. Talaren trodde att hvad han här uttalat sammanfölle med de åsigter som vore förherrskande inom Göteborgs samhälle. Excellensen Manderström tackade å egna och sina kollegers vägnar för skälen, under uttryckande af den tillfredsställelse de erforo öfver det erkännande som blifvit deras verksamhet till del af medlemmar af ett samhälle sådant som Göteborgs. H. exe. uttalade sig derefter öfver Sverges ställning till den danska frågan — för ögonblicket Europas mest brännande iråga. Den hade redan under många år utgjort ett föremål för H. M:t konungens omsorg och bekymmer, och H. M:ts regering hade ofta förut fästat såväl engelska som franska kabinettets uppmärksamhet på den våda, som kunde uppstå om den ej å tredlig väg kunde bringas till lösning. Det vore att beklaga, att dessa framställningar icke vunnit det erkännande som de hade förtjenat. Vestmakterna hade otvifvelaktigt föreställt sig, att då faran blefve trängande, skulle en tryckning på de tvistande makterna kunna afböja svårare följder. Men frågan hade nu så till sägandes vuxit dem öfver hufvudet, och de torde nu sjelfva erkänna, att mera och annat kunnat göras. Det: vore icke mycket att undra på, om här i landet uti denna fråga känslan råkat i en stundom starkt utpräglad strid mot den lugna öfverläggningen. Vi kände alla de vänskapsband som fästade IH. M:t konungen vid framlidne konung Fredrik VII och den vär, skap H. M:t hyser för Danmark: och det torde icke heller bland de här församlade finnas någon, som ej erkänner het orältmätiga, väldsamma och samvetslösa i den behandling, som det tappra, för sin frihet kämpande brödrafolket erfarit. Man hade— fortfor h. exe. — gjort honom tillvitelser för hans sparsamma offentliga meddelanden; han kunde dock trösta sig med, att samma förebråelser gjordes andra utrikesministrar i andra fänder. Grefve Russell hade nyligen delgifvit förhandlingar, som i danska frågan blifvit förda mellan kabinetterna; men de kunde möjligen gifvits fullständigare. Det var H. M:t konungens öfvertygelse, att denna fråga ej kan ned svärdet slitas; väl kan öfvermakten för någon tid segra, men det är på underhandlingarnes väg som frågan bör afgöras, Redan för två är sedan föreslog Fä M:ts resering en konferens för dess ufgörande. Det var beklagligt ott man ej då ville lyssna lertill, ty på den tiden skulle det snarare varit möjligt att kunna uppgöra tvisten, nu k ir ingen sannolikhet derföre. H. M:t hade d relst sett om striden kunnat biläggas och reden återställas; men om så icke kan ske, t och Sverges ära fordrar att vi deltaga 11), striden, så hoppades talaren att regeringen nåtte kunna räkna på hvarje god medborI sares medverkan. Sedan frih. Manderström slutat sitt förelrag, hvilket athördes med den mest spända 1 ippmärksamhet och flera gånger afbröts af ; nallsyttringar, föreslogs af doktor Ch. Jickson i varma och vältaliga ordalag en I käl för Sverges välgång. Talaren autväde I Qw