Aftonbladet – 15 mars 1864, sida 1

Ht någon underrättelse om de uttalanden, som i trontalet egtrum och hvilka naturligte vis icke mindre i Sverge än i Norge måste motses med det största intresse. Rörande utsigterna för detta storthing och de ämnen som dervid komma att behandlas yttrar sig den mest betydande nordanfjellska tidningen, Trondhjems Adresse, på följande sätt: Ett urtima storthing skall nu innan kort sammanträda för att, som det heter i den kungliga kungörelsen af den-10 Januari, åhöra och emottaga de meddelanden, som Vi finna lämpligt att framlägga?. Om beskaftenheten af dessa meddelanden innehåller kungörelsen ingenting, utom för så vidt den omnämner nödvändigheten af att öfverlägga med nationens representanter angående vigtiga angelägenheter?. Hvar och en af oss vet hvad saken gäller; men hvad man icke vet är den riktning, i hvilken re geringens åsigter gå, huruvida hon är stämd för de förenade rikenas aktiva uppträdande för Danmark eller icke. Saken är af en utomordentlig vigt. Deltagandet i kriget kommer att fordra stora uppoffringar; men om man tror, att en passiv hållning skulle blifva utan allt slags ansvar, så misstar man sig visst fanska mycket. Stora intressen stå på spel såväl i det ena som i det andrä fallet, och dessa frågor kunna: derföre i nuvarande. tidpunkt aldrig nog skärskådas. Under sista storthinget här i landet och riksdagen i Sverge blefvo af rikenas gemensamma utrikesminister framlagda doku: menter angående Sverges och Norges förhållande till den dansk-tyska striden. Såväl af dessa dokumenter som af högt uppsatta personers uttalanden kunde den slutföljd dragas, att de förenade rikena, i händelse af ett Or.Srepp på Slesvig, skulle understödja Danmark, och så uppfattad gillades de förenade rikenas politik af båda ländernas nationalförsamlingar. En sådan politik eger också ett mäktigt stöd uti det allt mer och mer utbredda erkännåndet af nödvändigheten af att de tre nordiska rikena, för att kunna upprätthålla sin sjelfständighet under den nyare tidens skakningar, samt omgifna ef folk, som regeras efter absolutistiska eller åtminstone emot folkfriheten fiendtliga principer, böra sluta sig tillsammans och vara solidariskt förbundna i händelse af ett anfall emot någotdera af dem. Slägtskapen emellan nordens trenne folk anvisar också samma rigtniog för deras politik, hvilken dessutom för det speciella fall, som nu förekommer i kriget emellan de tyska stormakterna och Danmark, är grundad på Londontraktaten af 1852, genom hvilken, oberäknadt dessa makter, äfven England, Frankrike och Ryssland garanterade danska monarkiens integritet. Dessa och visserligen äfven andra betraktelser anvisa temligen bestämdt riktningen för de förenade rikenaspolitik, men tecken förefinnas, att regeringen befunnit sig i tvekan huruvida denna riktning borde följas. Utan att tala om de rykten om regeringens obenägenhet för ett aktivt uppträdande, som låtit sig höra, är den långa tid, som förflöt innan storthinget sammankallades, betecknande. Grefve Hamiltons afträdande från ministerposten i Köpenhamn vill man väl uppfatta som ett tecken derpå, att fred kommer att bibehållas, enär han varit ansedd för en ifrig vän af ett förbund emellan de tre nordiska rikena. Det sannolikaste är väl dock, att vår regering fattat silt beslut, samt att detta går ut på, att Sverge och Norge böra aktivt uppträda till Danmarks förmån. Det vore ju i annat fall ingen mening i att sammankalla ett urtima storthing för att underrätta detsamma om att de förenade rikena icke komma att uppträda i denna sak och lika örimligt är det antagande, att regeringen, ehuru dunkel den kungliga kungörelsen än är, skulle vilja. möta storthinget utan ett be. stämdt program i en fråga som denna; sådant vore ju en fullständig fallissementsförklaring från regeringens sida. Man har ju dessutom både i Sverge och här vidtagit anordningar att försätta armen på krigsfot, och då man naturligtvis icke kan tro regeringen om att vilja slå folk blå dunster i ögonen, så kan meningen härmed endast vara, att i hvad på regeringens afgörande beror, en utryckning förestår. Denna politik har så goda skäl för Big, och har icke blott under den sednare tiden utan under en följd af år blifvit på ett så otvetydigt sätt följd af de förenade rikenas styrelse, att icke blott dennas mening utan ock de förenade rikenas nätionella mening skulle blouställas i fall man nu, då det gäller, sloge öfver i en annan riktning. Huru starkt man äns söker förskansa sig inom sin individuella egoism, så skall man ej kunna undgå attanställa denna betraktelse. Frågan blir alltså den, huruvida de omständigheter, som ingifvit regeringen betänkligheter emot att öppet följ den väg, hvilken hon en gång inslagit, äro så tvingande, att vi måste finna oss uti att eftergifva något af meningen om vår värdighet som nation. För att nöjaktigt besvara denna fråga saknar man för närvarande materialier; men storthingets upp ift borde ställas så att det finge detta pro em att lösa. Det berättas, att Englaud skall ha gjort sig mycket omak i Stockholm för att Tindra de förenade rikena ifrån att aktivt uppträda till Danmarks förmån; och detta är gonska troligt när man tar i betraktande Englands nästan cyniska likgiltighet i afseende på traktatmässiga förp igtelser, och dess vägran att utlemna ett pansarskepp, som Danmark låtit bygga på ett engelskt varf. Man har emellertid icke någon kännedom om den närmare beskaf: fenheten af Englands uppträdande i Stockholm, lika litet som man vet hvilka omständigheter den kunna ha utöfvat sin inflytelse på regeringens uppfattning af förhållandena, sådana som de nu gestalta sig. Som vi redan nämnt, hysa vi den tillförsigt till vår regering, att hon må kunna förklara sig på ett efter omständigheterna tillfredsställande sätt, och anse oss i alla Ifall. förvissade derom, att hon icke vill I komma fram med den jämmerliga spetsfun