Aftonbladet – 14 mars 1864, sida 1

England vid likartade festliga samqväm. Bland telegrafunderrättelserna för dagen finner man en kort redogörelse för nämnde tal. Vi emotse med det största intresse ett utförligare referat för detta uttalande, som möjligtvis något närmare och klarare kan angilva vår regeringens position. För en riktig uppfattning af hvad som egentligen blifvit sagdt beror så mycket på ordalagen. När det i telegrammet heter, att gretve Manderström yttrat: ?Sverge älskar freden, önskar dess återställande på ett sätt som häfdar Danmarks rätt, så är det klart, att uttalandet får en väsentligt annan färg, om de båda satserna i detsamma hafva varit, såsom rimligt synes, förenade genom ett någorlunda starkt betonadt men. Då det heter, att ?Sverge alltid har ansett frågan ej lösbar med svärdet?, så är det klart, att den utmärkte talaren icke kunnat göra denna förut under åratal med rätta framhållna uppfattning, i strängare mening tillämplig på ögonblickets situation, då den ena af parterna, den som har den materiella makten på sin sida, som bäst häller på, allt hvad han hinner och förmår, att med svärdet lösa frågan och gör allt för att i grund nedtrycka den andra, svagare parten, som enligt vår regerings åsigt har på sin sida rätten, och det sålunda är fara värdt, att. den ?orättmätiga, samvetslösa och våldsamma behandlingen af ett fåtaligt, för sitt oberoende kämpande folk? framkallar en sakernas ställning, en fait accompli, som om på grundvalen deraf kohgresstörhandlinger till slut skola komma till stånd, lemnar föga utsigt till att icke ?de heligaste rättigheter? kunna komma att förtrampas. På samma gång vi taga för afgjordt, att af det nya konferensförslaget blir lika litet som af de föregående, anse vi påtagligt, att vestmakterna eller åtminstone någondera af dem tillsammans med Sverge-Norge under de förhållanden; som nu inträdt, skola inse, att till frågans lösande behöfves ett uppträdande på ett kraftigare och mera talande sätt än genom noter och förklaringar. De sednaste telegrammerna gifva vid handen, att tyskarne ej blott besatt staden Vedle, utan äfven det betydligt längre norrut i Jutland belägna Aarhus (samt. naturligtvis då äfven det mellanliggande Skanderborg) och från udden Snoghöi företagit bombardement mot staden Middelfart på Fyen. Hela Europa ser nu ganska klart, att grefve Russelis förklaring rörande anledningarne till tyskarnes infall i Jutlund, blott var ett misslyckadt försök att i någon män förgylla upp en grof våldsgerning, för det goda ändamälet att befria England från dess oeftergifliga skyldighet och att den var lika mycket värd som de tyska stormaktskabinetternas lumpna och sanningslösa förklaring, att inbrottet i Nord-Jutland blott vore en rekognoscering och skett genom misstag. Man finner nu att misstaget får frodas och antaga något kolossala dimensioner. Det blir numera fåfängt att komma med ytterligare förklaringar och påhitt, ty de blodiga fakta tala alltiör klart. När det diplomatiska papperskriget verkligen blifvit aflöst af sådana handgripligheter som de nu pågående, så blifva utredningar och förklaringer från bådadera sidan at föga värde. Noter, proklamationer och dylikt tjena då blott till vapen, hvarmed man mer eller mindre öppet eller illistigt söker att försvaga, föreg bakom ljuset eller öfverlista sin fiende; den verkliga afsigten kan man då endast sluts till at handlingar. Långt ifrån att beklaga tyskarnes framfart i Jutland, anse vi densamma, ehuru brandskattningen, plundringen och utsug: ningenän kunna kännas svåra för ögonblicket, en för Danmark gynnsam omständighet, och förmoda, att den skall påskynda krisen och framkalla detta europeiska krig, för hvilket England hittills både i den polska och den danska frågan skyggat så tillbaka, att både dess heder och intressen satts på spel. Det torde icke vara ur vägen att erinra derom, att tyska stormakternas förfarande uti danska frågan kan helt och hållet jemföras med Rysslands beteende åren 1853— 1854. Ryssland stod vid Pruth med en väldig arm och hotade Turkiet med en ockupation af Moldau under hvarjehanda före: vändningar, förnämligast sammanhängande med vissa rättigheter, som tillhörde ätskil: liga af ottomuniska rikets undersåter ock som Ryssland — helt oegennyttigt, det förstås — ville bevaka. England och Frauk? rike protesterade den ena gången efier den andra mot det otillbörliga i detta företag, men, oense sinsemellan och misstroende hvarandra, förmådde de icke uttala ett gemensamt, kraftigt, bestämdt och fullt begripligt veto. Ryssland ockuperade och besatte föråt Moldau, derefter Wallachiet. Vestmakterna förnekade visserligen Rysslands förmenta rätt att begå denna våldsgerning, men kunde likväl icke besluta sig, för att handla gemensamt. s Ryska regeringens djerfhet tillväxte, den lät sin arme gå öfver Donau. Först nu insågo Frankrike och England nödvändig: heten af att intervenera och sände derföre sina flottor till Dardanellerna, för att observera hvad Ryssland vidare skulle behaga företaga sig. Men då Ryssland väl visste huru ogerna vestmakterna ingingo en allians och beslutade sig för krig, anföll det helt oväntadt den turkiska flottan vid Sinope, för att härigenom med ett slag bryta Turkiets motståndskraft till sjös. Först nå visade sig de förbundna vestmakternas flottor uti Svarta hafvet; och först nu intervenerade de allierade kraftigt och med väpnad hand. Ett fullkomligt liknande skådespel är det, som tyskarne uti närvarande stund uppföra uti Danmark. På samma sätt som Ryssland under det turkiska kriget räknade äf: ven nu Österrike och Preussen vid öfverskridandet af Eidern på Englands och Frankwlan mAh at Dr sälg da fann n8 NAN