Aftonbladet – 12 mars 1864, sida 2

66565656565655656555225TNTVXUTTVANnV4H5HHHO NGOÅÄÄÅÄÖORNF Vincenzo andan hela dagen om. Det fanns fvå eller tre undangömda platser i trädgården som voro hans älsklingstillhäll, der han lag utsträckt i gräset och tillbragte de länga timmarne med att göra ingenting. Till sitt canmla favoritställe —Rosas belvedör — kom han numera aldrig: det var förenadt med för manga minnen och ideförbindelser för att icke instinktlikt undilys. Om han bar med sig en bok. föll den snöart ur höns hand och jäg bortglömd vid haus sida. Om han, uttröttad af denna overksamhet. steg upp för att faga sig en liten promenad, kustude han sig snart ned igen, trött och led vid ut gä. Bade hans kroppsoch själsförmö-. scaheter nedsjönko sa småningom i ett sluga stvgnerande fillständ. Böcker. som hav före så mycket prisat. naturen, som han förr så nnuerligt hade älskat. allt betraktades nu med likgiltighet. Af olla jordiska ting, som, hade haft något intresse i hans ögou, var Iet endast ett som bibehöll något värde, eh detta var friheten, den förbjudna fruk en, tonken på alt ännu en gång bli sin sen herre. Bedsnad förstörde honom edsnad utan hopp om att den någonsin kulle förändras eller förminskas: hans enda ipplifvande tanke var den, då han om qvälen lude sitt hufvud till hvila på kudden: Åter en dag gången! Och då vintern inträdde (ull tanke påatt lytta till Ihella hade för längesedan blifvit fvergifyen af herr advokaten), hvilket lyckietvis skedde sent på året. och de lån rakiga timmarne mäste tillbringas inom fy mma väggar I stället för i fria luften, der n mängd halft obemärkta förströelser af ud och färg och form ute iskog och mark idrog att något förkorta tiden då blef incenzos lott verkligen nästan olidlig: och m icke Barnaby hede varit, hans ende vän ch sällskap, hvars sympati, isynnerhet då en var tyst, var honom en outsägligt ljut ch stillande balsam, skulle han, såsom han fta sjelf förklarade, blifvit tokig och tapi ee något oråd före, (Forts. ) va