Aftonbladet – 12 mars 1864, sida 2

ncenzo, med iastinkten hos ett särad djur. att söka sig någon ensam fläck, de han kunde ligga ostörd i gräset och grubbl öfver sin sorgliga pligt. Han hade god ti att göra det, och att slumra och gäspa. n hjertans lust. Klockan avta sick han in til qvällsvarden, som var ett fullkomligt mot stycke till middagen. med undantag uf Bar nabys prat. Klockan nio var han äter sitt rum och kort derefter i sin Morgondagen medförde ej någon förän dring i herr advokatens och hans dotter uppförande: och för att göra en lång histo ria kort. Vincenzos anrättning den förstr nn blef hans dagliga diet dock met ra sma variutioner, säsom t. ex. att der isande fystnaden under måltiden ofbröts a en häftig skur ovett mot den unge mannen. ehuru under ett annat namn. Jin dag vu det fråga om opotekarens son i Ibella, som hade dyrkat upp sin fars byrå och rymt sin väg med hans penningar, ingen visste hvart. Herr advokaten hade alltid förutsagt att wan skulie få ott dåligt slut: ty hvad godt kunde man väl vänta af en stursk och inhilsk lymmel, utan känsla, utan gudsfruktan de. e. och så vidare under en fjerdedels timme. En annun gång äter var det en tirad mot den der futtige älventyraren. sång äreren, som så länge hade gjort sin kur för kommendandens i Ihella dotter. och elutigen lyckats att knipa henne. Och hvad ade väl blifvit följden deraf? Jo, att han sedan blitvit oförskämd och befallande i1 ög erad som han förut hade varit ödmjuk och söt i munnen: att han ou ville spela in herre och aldrig kunde få nog med penvingar för sina behof. och var på god väg ett krossa sin svärfars och hustrus hjertan. Och det är rätt åt dem, sade herr adrokaten; ty huru kunde de vara så blinda utt inte se att han bara ville ät deras peningar, den gemena, smilande, odugliga far maljen I Dessa e ämpliga p ing. , : : i mpel voro just inte särdele tillv Vincenzo: men de voro dock