Aftonbladet – 12 mars 1864, sida 2

a och äta min middag i mitt eget rum I sadant fall maste ni först ga ötver er far gamle tjenares kropp! ropade Barnaby oc! kastade sig ikerhetens skull ned pa golt I vet fromför tröskeln. I Att gu öfver den ntsträckta kroppen. uta jatt göra den illa. var för en så tung och I I I verson som herr advokaten en fysisk lighet. Var det detta som kom honom t gilva vika, eller var huns energi för sonblicket uttömd. eller hans hjerta rördt al Barnabys hänsylining på signor Pietro? Hvilken orsaken än var, linkade herr ad; vokaten, utan nagon vidare anmärkning, helt vultert fram till bordet och intog med sur h butter min sin vanliga plats. Barnaby var knappast uppe på fötter igen, innan Vincenzo trädde in irummet. Han var förfärligt blek : men efter allt utseende lugn: man buogade sig djupt för sin svärfar, som säg åt motsatt hall, samt nickade åt sin hustru. som helt knapphändigt besvarade ielsningen och satte sig derpå ned vid bordet. Denna dag passade Barnaby sjelf upp, och meddelade mellan hvarje rätt sällkapet en berättelse om hvad som hade vävndt i socken — börjande med Martha, om hade fatt tvillingar. och Petters son, söm man kommit på då han höll på utt stjäla drufvor, och slutande med dagens stora nyhet --— nemligen. att det berättades att markisen del Palmetto helt nyligen hade gjurt ett rikt parti och snart väntades till borgen. Burnabys monolvg — ty hun vände ig ej till nägon särskildt och tycktes prata ör sin egen uteslutande räkning — ufbröts icke al något, utom några morrande ljud från herr advokaten, vid hvilken den talande ej värdigades fästa någon uppmärkamhet. Middagen var kort, ehuru den föreföll alla parterna lång; herru i huset gjorde den änuu kortare genom att resa sig upp vid deserten och begifva sig bort, tydligen vid det sämsta lynne. Rosa följde honom ögonblickligen. Sålunda lemnad allena, ! I j j