Aftonbladet – 12 mars 1864, sida 2

bord som min svärfar och min hustru, och denna plats ämnar jag intaga. Om man nekar mig att göra det. underkastar jag mig det. Vörsta mig rätt, Barnaby —— jag ämnur inte yrka på någon ar de rättigheter min ställning Jänker mig, ifoll man skulle vura benäven att göra mig nägou af dem stridig: men lika Hitet ämnar jag frivilligt alsta från någon al dem. Du har rätt. du är en verklig karl! ulbrast den gamle trädgårdsmiästaren med naiv beundran. Det är mera raskhet och mod i ett al diva lilltinger, än i hela en sådan gummal äkta pultrons lekamen som min. Och för att gifva ännu mera eftertryck at sina ord, tog Barnaby af sig sin rundiga bomullsmössa och slungade den mot golfvet. En qvarts timme förr än middagen var serverad smög sig Barnaby in i matsalen, lade ett tredje kuvert till de två som redan voro framlagda på bordet och ställde sig derpå och bev le det med samma min som vi knuna tänka oss hos draken som vaktade de gyllene äpplena i hesperidernas trädgård. Kort derefter kom herr advokaten in. Vid första blicken upptäckte han det tillägg Barnaby hade gjort. För hvem är den tredje kuverten? fraågude den gamle herrn med rynkad panna. För signor Vincenzo. svurade Burnaby helt mildt. : Åt helvete med honom ! röt herr udvosten. Tug bort de der sakeru De äro för er dotters mun, sade Burnaby med värma. Må fan ta honom, säger jag. Hör du inte hvad jag säger? — tag bort de der sakerna ! var det befallande svaret. i ?De äro för Angelo Candias son. sonen ill honom som miste sitt lif i er tjenst; hör ni det! ropade Barnaby. nu helt uppretad. Hvilket svar än möjligen sväfvade herr idvokaten på tungan, qvälde han det dock Jenna gång och svarade endast: i Jag ser huru det är; jag måste lemna nin plats för den menniskon, Jag mäste!