Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 2

lika de tyska och de danska åsigterna om begreppet lika berättigande. Man kunde icke moda, att danskarne någonsin skulle nedläta sig till att medgifva ät hertigdömena, som hade mindre antal invånare, lika många medlenunar i det gemensamma parlamentet som konungariket, och en sädan anordning kunde icke kallas billig. Bismarck svarade. att danskarne i alla fall skulle behålla pluraliteten, ty de fingo nägra röster från Slesvig. Trots förnyad förfrågan ville Bismarck icke angifva, hurudan ha un fordrade författningen inrättad: deremot hotade han med att frikalla sig från alla förpligtelser mot Danmark. till och med från Londontrktaten, om Novemberförfattningen icke återinnan den 1 Januari i afseende å Slesvig. Om blott detta skedde, var det ho nom likgiltigt. om riksrådet sedermera tick tillåtelse att upphäfva den, men han var personligen öfvertygad om, att konungen borde afskeda sina dåvarande ministrar och göra en statskupp. Säkert var det, att Tyskland aldrig kunde komma på god fot med Danmark, så länge detta behåller sina nuvarande demokratiska institutioner. Wodehouse beklagade detta språk, ty det visade, att Tyskland skall intervenera, för att förändra ett sjelfändigt lands inre författning, och varnade för de faror, som skulle uppstå för de tyska regeringarne, om de underbläste revo lutionen i Tyskland genom utt understöda schlessvig-holsteinarne. — Itt tyskt memorandum afe som fordrade uppfyllelse ai ftet, att Slesvig icke il förenas närmare med konung riket än Holstein, icke tillämpning af Novemberförfattningen i Slesvig samt förklaring af Davumark öfver det ätt, på hvilket förpligtelserna från 1851—52 skulle uppfyllas. — Samhngen slutar med en skrifvelse från grefve Russell till Wod house, hvari han påstår, att Novemberförfattningen till sitt väsen liknar ett införlifvande och derföre bör upphäfvas, hvilket den engelska regeringen önskar måtte ske på ett med Danmarks värdighet och sjelfständighet öfverensstänunande .