Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 2

KAPITLET XI. Ett ljuft och fridfullt hem. Tidigt följande morgonen skyndade signora Candia till prestgärden och underrättade don Pio om Vincenzos ankomst, hennes fars mottagande af honom, och hennes egen oro vid tanken på att en dylik obehaglig scen kunde komma att upprepas. Rosa hade, i likhet med de flesta qvinnor, en verklig afsky för våldsamma uppträden. Don Pio följde henne med prisvärd ifver till palatset och höll för hennes far en sträng predikan öfver hans uppförande den föregående aftonen. Presten kände sig verkligen helt uppbragt och skrädde ickesina ord. Han sade att herr advokaten borde blygas öfver sig sjelf; att det råa beteende, hvartill han gjort sig skyldig, knappast kunde ursäktas hos en simpel bonde utan uppfostran, och var helt och hållet oförlåtligt hos en bildad person, som gjorde anspråk på att anses för en gentleman, för att inte tala om att han ville gälla för en kristen. Huru kunde han fordra aktning af andra, då han visade så öga aktning för sig sjelf? Då han förut hade haft rätten på sin sida, hade han nu i stället med flit lagat att han fått orätt; ty om signor Candia, på grund af det ovärdiga sätt hvarpå han blitvit behandlad, hade aflägsnat sig för alltid, hvem kunde väl annat än urskulda honom — hyem kunde väl annat än tadla herr advokaten? Han (kyrkoherden) skulle åtminstone aldrig kunna göra unnet.