Aftonbladet – 11 mars 1864, sida 1

Om den förestående nya regleringen af embetsexamina. I. Svårigheten att finna en examen, tjenlig att substituera kameralexamen. — Fordringarne i den nya kansli examen öfverdrifna. — Embetsmannabildningen höjeg mera genom ett befordringsväsende, som uppmuntrar kunskapen, än genom omåttligt stegrade examensfordringar. Bland de vigtigaste förändringar, som genom den i flera hänseenden betydelsefu la kongl. förordningen af den 9 sistlidne Oktober blifvit åvägabragta, är upphäfvandet af den gamla kameralexamen?. Denna examen, välbekant, men föga aktad i lifstiden , saknade ingalunda så helt och hållet alla förtjenster, som dess lastare påstodo; man kan ju nu efter dess bortgång, gerna erkänna detta. Säkert är åtminstone, att det icke blir lätt att finna en god och tjenlig ersättning derför; och det förundrar oss icke att regeringen, innan densamma velat i ämnet fatta beslut, infordrat de förvaltande verkens yttranden. Saken är i sjelfva verket af den vigt, att den väl förtjenar äfven en större allmänhets uppmärksamhet. För vinnande af inträde på den kamerala sidan inom kollegierna har hittills fordrats ej blott kameralezamen, utan äfven en dels muntlig och dels skriftlig pröfning inför embetsverket sjelft. Inom ett och annat af de kamerala verken har derjemte för de ynglingar, som önskat derstädes vinna befordran, fordrats bevis, ett de genom tjenstgöring å landseller häradsskrifvarekontor inhemtat praktisk kännedom iräkenskapsverket. Sedan förstnämnde examen nu blifvit borttagen, utan att någon annan blifvit af K. M:t i dess ställe anbefalld, blir den fråga, som i första rummet måste besvaras: Kan och bör någon af de tvenne examina, den juridiska och kansli-examen, hvilka (utom bergsexamen) äro de enda civilexamina, som nu finnas bibehållna, fordras såsom vilkor för inträde på kameralsidun i de förvaltande verken, såsom de redan det äro för kanslisidan, eller må det anses för sådant inträde tillräckligt, att den sökande företer bevis om fullgjord afgångsexamen samt (då befordran sökes) om mhemtad praktisk kännedom af räkenskapsverket. De utlåtanden, som blifvit trån embetsverken infordrade, hafva ännu icke fullständigt inkommit: men, efter hvad vi inhemtat, har ett och annat af dessa verk helt enkelt tillstyrkt att den nya kansliexamen skulle träde i stället för den nu afskaffade kameralexamen, såväl då inträde sökes i kollegierna, som då landskamrerare-, länsbokhällare-, kronofogdeoch häradsskrifvaretjenster sökas. För att inse, hvilken utomordentlig stegring i kompetensvilkoren för dessa tjenster nämnde yrkande innebär, må man erinra sig de olika fordringar, som tillhört kameraloch nu uppställas för kansliexamen. För kameralexamen fordrades endast godkända kunskaper uti: 1. Kameral-lagfarenhet. 2. Aritmetik och 3. Rättslära. För den nya kansliexamen fordras lika beskaffade kunskaper uti: 1. Latinska språket, 2. Franska dito, 3. Historia, 4. Statskunskap, 5. Rättsoch samhällslära, hvaruti allt en förberedande examen anställes. Vidare skall för samma examen muntligt förhör anställas uti: 6. Politisk ekonomi, 7. Juridisk encyklopedi. Folkrätt, 9. Svensk statsrätt, 10. Administrativ rätt, H. Civilrätt (de hufvudsakliga stadgandena), och 12. Processrätt (i hvad till civila mål hörer); hvarjemte, uti skriftlig pröfning, examinanden skall besvara: 2:ne frågor i politisk ekonomi, 2ne i statsrätt, ne i administrativ rätt och 1 fråga i civilrätt, Man må nu skatta de kunskapsämnen, i hvilka våra kameralister hittills varit pröfvade, än så obetydliga, så lärer väl dock ingen kunna neka att språnget från 3 temligen lätt inhemtade ämnen till 12, af hvilka flera tillhöra de svåraste, som vid universitetet läsas, vore oformligt stort. En högre bildnings värde kan af ingen misskännas, och klart är att alla måste önska äfven de kamerala tjenstemännens i vårt land bildning så högt uppdrifven som möjligt. Men härvid måste, efter vår tanka, oundgängligen tagas i öfvervägande, dels hvilka kunskapsämnen, som i verkligheten äro för deras verksamhet erforderliga, på det man icke under sträfvandet efter det bästa må förspilla det goda, dels ock möjligheten att erhålla ett behofvet motsvarande antal af dessa för statsmaskineriets gång ulldeles oumbärliga embetsmän. Nu lärer väl ingen tänkande menniska kunna på allvar påstå, alt det för en höradsskritvare, en länsbokhållare, en kammarskrifvare eller dylika tjenstemän är nödvändigt att hafva studerat latin, eller franska eller folkrätt eller juridisk encyklopedi, ja till och med civiloch processrätt; ty det lille af dessa tvenne sistnämnda ämnen, hvaraf för en eådan tjensteman kunde göras behof, inhemtar han 1 alla händelser lätteligen och på vida kortare tid under sina praktiska sysselsättningar. Åfven af öfriga ämnen skulle ett och annat kunna bortlemnas; men åtminstone derom torde väl alla vara ense, att det icke vore välbetänkt att till en ovilkorlig fordran uppställa icke mindre än sex kunskapsämnen, hvilka tjenstemannen uti hans blifvande verksamhet antingen icke har ringaste tillfälle att tillämpa, eller hvaraf han åtminstone icke har något verkligt behof. Vill man uppriktigt och på fullt allvar höja embetsmannabildningen, så gifves det för regeringen, såsom äfven för embetsverken, ett alldeles osvikligt medel dertill, icke uti omåttligt stegrade examensfordringar, utan uti ett samvetsgrannt och förnuftigt befordringsväsende. Låt den studerande ungdomen och tjenstemännen uti exempel och i den dagliga erfarenheten se, huru kunskapen värderas och hefardraa AS Alunnsahoton får oe