spända ögon. Målet var snart i gång, och det första vittnet, Per Ersson, framkallades. Det var en medelålders bonde, hvars väl rakade ansigte sken af lugn belåtenhet och stilla harmoni. Med ett par ytterst ljusa tennknappsögon tittade han kring sig I salen och tog efterhand ett allt betydelsefullare uttryck på sig, synbart tillfredsställd af den uppmärksamhet, för hvilken han fann ig vara ett föremål. Han var för öfrigt utrustad med klockkedja af silfver, bastant som ett hundkoppel, blått bomullsparaply och galoscher. ?Nå, min käre Per Ersson, började den välvillige domaren, hur var det med det der slagsmålet?? Jo si, sir, nådi lagman,? började vittnet och riktade en af sina mildaste blickar mot domhafvanden, ?si he var på he vise si, he var en afta jag kom frå skogen, och he var liksom ett slinkföre, kan tänka. Så tänkte jag för meg sjelf: ja ska qvist öfver tell stan med några vödd-pinner. Och när jag kom hjem, så gick jag in tell gumma, och sa åt henne, att ho skulle vara eskedlig och laga i ordning lite matsäck, för jag tänker resa tell stan med lite vödd, sa jag.? Epiken var synbarligen vittnets specialitet. Lugnet i hans föredrag var en rapsods; det enda, som tycktes störa honom, var oron för att hans galoscher icke nog observerades, hvarför han oupphörligt sköt fram än den ena, än den andra foten, och imellanåt fick en ställning, som illa svarade mot hans öfriga lugn. Han såg sig omkring och fortfor: Och sir nådi lagman jag kommer så väl ihog, för si meddan gumma laga i ordning matsäcken, så geck jag ut och lassade på vödden, för si jag hade han i vöddlidret, sir nådi lagman. Sen så geck jag in tell gumma, och jag mins så väl, som he Skulle ri i går? — han såg framför sig, liksom försjunken i betraktande af de syner han upprullade för de lyssnande åhörarne — för si gumma stod ändå och gjorde pankaker, och lisspojken stod breve henne i spisen och värtna gumma gjorde, så åt pojken opp. Så sa jag: vräk deg i säng pojke, och inte stå och ät upp pannkakerna för meg, så ja. Så börja pojken på och grina, som nådi lagman kan förstå? — han plirade här förtroligt mot domaren — men så sa jag: om du är snäller gosse nu, så ska du få bullar när jag kommer hjem. Så säger jag åt gumma: vill du vara galanter och ta fram puttellen, som står i skåpet, och fylla på lite fälbränvin, för si bränvin hade jag, och bränvin skulle he vara, och he var rättvist nådi lagman ?? Vittnet yttrade de sednare orden med en viss patos och såg länge frågande på domhafvanden, liksom för att inhemta hans gillande. Intet sådant följde: en lång paus inträffade, hvarunder man endast såg ett par äldre bongubbar för sig sjelfva nicka bifall. Uppmuntrad häraf fortsatte vittnet: ?Sen så geck jag ut och satte för hästa, och så körde jag hjemifrån. Men jag minnes så välP — här såg vittnet framför sig med stilla belåtenhet åt sina visioner — ?sir nådi lagman, he var så oändli vackert väder och månen skjen så vackert; men smutsigt var he och he går jag aldrig ifrån så länge jag lefver. Och så körde jag jensammen sen tells jag kom tell krogen och der så hann jag på fölk; och jag minns så väl, att jag kände igen allihop, för si den der isaren var med, han som spelar positiv så som nådi lagman vet. Så så jag åt dom: hör I kärar, ska vi inte göra oss en halt? och det gjorde vi, så — Domhafvanden hade hittills med berömvärdt Ingn hört vittnets föredrag. Väntande en ny episod, afbröt han imellertid nu med någon oro rapsoden och frågade: Nå slagsmålet? Hur var det med slagsmålet? Slagsmålet?, upprepade vittnet, som plötsligt vaknat ur sina glada drömmar och nu såg sig förvånadt omkring, slagsmålet? He, var förbi he. Ett par ögonblick derefter syntes vittnet ute på trappan, der det möttes med välönskningar af hustru och barn. Några grannar beledsagade sedan vår vän ned till gästsifvargården, för att låta honom styrka sig efter dagens mödor. H—d.