Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 3

— Det plägar öfverallt i den civiliserade verlden väcka bestörtning och anses såsom ett bevis på att det är illa bestäldt med den allmänna säkerheten, då någon person blifvit på öppen gata i en stad öfverfallen och skadad till Hf eller lemmar. Det hjelper i sådana fall knappast att erinra derom, att samhället i sin helhet icke kan göras igt för ett entaka nidingsdäd, enär gar finnas i alla samhällen och brott fyerallt begås; — det råder alltid kunna under längre eller kortare tid efter en sådan händelse en fruktan för öfvervåld, en misstro till den allmänna säkerheten. Äfven hos oss har de sista dugarne en sådan fruktan för öfverfall och våld å öppen gata egt rum; men, märkligt nog, till följd af den skräck, som ordningsmakten imgilvit. I går och i förgär har det icke talats om något annat i alla kretsar inom hufvudstaden än tyrkans ursinniga framfart. Man har i varje grupp af samtalande kunnat vara fi id att få höra al något ögonvittne omförexempel på något upprörande våld, betafpolisbetjeningen eller af de om möjigt ännu råare och till en del druckna sällar, som den fått till sitt bistånd. Det ligger i sakens natur, att det skall blifva svårt och, utom i mycket enstaka fall, nästan omöj igt att befordra de enskilde bland dessa våldsverkare till laga näpst, enär fallet oftast varit att de misshandlade personerna befunnit sig alldeles allena och följaktligen, så som sjelfve målsegande, icke ha någon bevisning att förebringa, och i sådana fall åter der andra personer åsett misshandlinarne, ha de i allmänhet icke vågat nalkas: för att t. ex. taga reda på cen konstapels. nummer, :f fruktan att sjelfve blifva genompryglade, hvilket också ganska riktigt inträllat i många fall der försöket vågats. Det oaktadt förnya vi vår uppmaning till dem, som kunna 1 särskilda fall åstadkomma någon Jaga bevisning, att derom göra anmä an hos myndigheterna, och då till oss blif-. vil framställda förfrågningar om hvem som i detta fall är att anse såsom vederbörande, tro vi oss böra nämna, att detta dels kan vara öfverståthållareembetet, men dels äfven konungens justitiekansler eller risets ständers justiticombudsman, hvilka håda rafva att vaka öfver lagars och författninars efterlefnad och tillse huruvida vid empetsutöfning olagligheter begås. Sådana upply on ningar och deraf föranledda undersökningar böra kunna bringa i dagen beskaftenheten af de befallningar, som blifvit al de öfverordnade meddelade, och följaktligen tjena till ledning för de mått och steg, som det är att önska och hoppas att de nämnda lagarnes höge väktare icke uraoktlåta att i alla händelser vidt på grund af redan allmänt kända fakta, för ntt få utrönt huru mycken skuld som i dess sorgliga företeelser faller på de underordnade, huru mycken på deras förmän. Samhällsordningen i ett land, der icke terrorism är rådande, hvilar ytterst på akiningen för lagen, icke på den materiella ka, som de maktegande hafva till sitt förfogande till förekommande och beifrande af brott. Det är derföre af stor vigt, att i fell, der lagarne blifvit åsidosatta och den allmänna säkerheten störd af några bland dem som skola vara ordningens, lagarnes och den allmänna säökerheRu