Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

tade sig fram bäst han kunde, öfver ängar, stängslen och diken, i riktning mot borgen. On blick på denna löjliga byggnad gafhonom den glada vissheten att den icke var bebodd. Alla fönstren voro tillslutna, och allt i dess yttre talade om bortovaro och förfall. För första gången på mänga år tänkte Vincenzo på unga del Palmetto, och med ett slags somvetsförebråelse öfver att han så helt och hållet hade utplånat honom ur sitt minne, undrade han hvad som hade blifvit utaf honom. Måhända var han död: srigare dö unga — stackars Ambrogio var ett bevis derpå Medan Vincenzo så tänkte, begaf han s efter en lång omväg ut på vägen nedanför 0sas belveder. nästan på samma fläck der unge del Palmetto på hästryggen hade stannal för att säga henne farväl, och från fönstret i lusthuset bortsnappat börsen, på hvilken hon arbetade. Här låg den farligaste delen af Vincenzos väg; derifrån och till allgrindarne gick vägen fram mellan tvenne murar, så att man ej kunde undvika någon som kom från palatset. Men att möta don Pio eller endast någon medlera af tjenstepersonalen, skulle i Vinceenzos närvarande sinnesstämning varit honom alldeles olidligt. Ehuru matt af ansträngning, röIlse och hetta, som han var, ilade han derför med snabba steg till dess han kom in genom allegrindarne; och som han nu jemförelsevis var i erhet, lade han sig ned på marken för att hemta andan. Då han var så nära, hvarför inte gå iu med detsamma? Derför att det obehagliga, bländande dagsljuset ännu icke blifvit beslöjadt, och han ännu behöfde tid på sig för att tillkämpa sig fattning: hun kände sig så olyeklig och förvirrad. (Forts. följer.)