Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

och sione, som förr hade satt honom i all på en och en half timme tillry afstandet mellan Ibella och Rumelli, var nu H vunnen. Hans nuvarande ärende var också himmelsvidt skildt från det som vid denna tid hade lånat honom vingar — han gick då att återtaga Rosas börs dan nu... Han hade ännu eti annat skäl för använda så mycken tid som möjligt på vi gen: han önskade anlända till sin be melseort då all denna glans hade a och beslöjats. Blotta tanken på att stå insin hustru och svärfar i detta st ljus gjorde houom nervös. öfrigt, ju sednare han kom, desto större utsigt hade han att icke stöta på don Pio; han skulle icke för en verld velat att denne skulle vara närvaroode vid det första mötet. Följaktligen vandrade han framåt isakta mak, och tog sig långa hvilostunder. Nu kom han till ot: der vinskörden, som öfver hade slutat, ännu fortgie gårdarne längs vägen. Det var en glod, i högsta grad pittoresk scen: utsigter och muntra ljud mötte öra oc på alla sidor. En hvar syntes lycklig. Vincenzo kunde icke låta bli att anställa en jemförelse mellan sin egen glädjetomhet och landtfolkets glädtighet. Han tänkte med cen suck: Huru mycket bättre hade det icke varit alt jag förblifvit en af dem, hvartill jag af födseln var ämnad.? Klockan var nära fem då han nalkades Rumelli. O, huru hans hjerta slog vid åsy nen af den välbekanta belvederen, der uppe på den sakta sluttande kullen, och palatset, som reste sig der ofvan! Han ryggade tillbaka för att gå igenom byn i sitt nuvarande upprörda själstillstånd, som gef honom utseende af en brottsling; han tog derför af nåt den närmaste småskogen till höger, 18ar