Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 2

Af de tre personer, som Vincenzo hade särat, var don Pio den som var minst fö bitirad på honom. — fHvadan kom detta? Don Pio hade sjelf för mycket karakter för alt icke högakta karakter hos andra, och beredd som han var att till slutet hälla Vincenzo stången. kunde han likväl icke annat än respektera honom för det mod och det oberoende han genom sin afresa hade visat. dan var den undergräfda mark Vincenzo vågade beträda. Var det en känsla af den öfverhängande faran som gjorde Vincenzo så trött till kroppen, så vek om hjertat? Detta var icke gerna tänkbart; ty ven om han hade gifvit sina dystraste fanasier lösa tyglar, skulle han dock aldrig kunnat föreställa sig en sekernas ställning sådan som gick upp mot den som väntade honom. Han var trött till kroppen och vek om hjerat, emedan han visste att hen, i somma ögonblick som han satte sin fot i palatset, ulle fullända sin afsägelse of allt oberoide för lilvets och churu fast besluten att söra det, kände han sig svigta under det fler han frambar. Klockorna i alla Ibellas kyrkor ringde till niddug då han kom in i den lilla staden en särdeles gynnsam timme för att pasra derigenom med minsta utsigten att göra obehagliga möten, efter som en hvar nu var hemma att intaga sin middag. Han mög sig försigtigt genom gatorna utan ut möta någon, och befann sig snart vå stora vägen till Rumelli. Det var en f de sista dagarne i Augusti, då solensj. Jans är som mest bländande, hettan om mest tryckande; och dammet, de torra limatens plåga, låg fem tum tjockt på maren. Vincenzo gick ettlitet stycke och såg ig derpå om efter en skuggig fläck samt ade sig ned der. Den spänstighet i fötter