Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 1

men en dröm som hvilken dag som helst kunde bli en förfärlig verklighet. Huruenfaldigt af honom att inte förr ha tänkt på möjligheten häraf — eller rättare sagdt, huru hjertlöst! Att tänka sig att hans välgörare, hans andra far, skulle draga sin sista pust, utan att han vore der -— han, den döende mannens son och skyddsling, icke vara vid hans sida för att mottaga hans sista välsignelse! Onaturligt, förförligt, omöjligt! Och hans hår reste sig på ända vid tanken på det Oåterkalleliga: då han afmålade för sig sjelf sina egna känslor på morgonen af en sådan dag — med Cains känslor i sitt hjerta — med himlens och jordens förbannelse på sitt hufvud — med aldrig hvilande samvetsqval och förtviflan. Nej, hellre än att så skulle bli, var han färdig att göra hvad som helst, att kräla i stoftet och be omförlåtelse: Ja, hellre än att detta skulle hända; skulle han villigt bli don Pios slaf så länge han lefde. Hvad gjorde väl honom don Pios triumf så länge han kände sig sjelf skulds lös? Måtte han endast komma i tidmåtte blott denna dröm icke vara skuggan af:en hemsk verklighet! Ja, han måste verkligen varit från sina sinnen, som kunnat gilva en sådan möjlighet en tid af fem månader att inträffa. Fem månader! då en dag, en timme, ett ögonblick vore tillräckligt att framkalla det Oåterkalleliga ! Denna passionens hvirfvelvind räcktehela natten — en af dessa nätter som komma svart hår att gråna. Med dagens ljus lugnade sig den feberspända organismen och efterföljdes af en fullkomlig maktlöshet; men hans beslut var oförändradt. Få och högtidliga voro de ord hvarmed han med: men Onofrio sitt beslut och anledningep dertill.