Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 1

n gång hade trängt sig på Vincenzo, både inder hans sista vistande i Rumelli och selan. Drömmen hade hela verklighetens lif. scenen derför var matsalen på nedra boten i palatset. På en madrass på golfvet äg herr advokatens väldiga gestalt utsträckt, ter allt utseende ett lik. Ögonen voro illslutna, tänderna sammanbitna, näsborrne hopknipta, det stela anletet måladt ned dödens gråbleka förg. Öfver den utsträckta kroppen lutade sig Rosa, Barnaby och Guiseppe, alla liggande på knä, likasom för att närmare kunna taga honom i betraktande och närmare vara till hands. Vid hufvudgärden stod don Pio, med breviariet i hand, läsande bönerna för den löende. Längre i bakgrunden stodo alla jenarne, med Nkbleka ansigten. Vincenzo elf undrade hvarför ingen tänkte på att skicka efter gamle Geronimo, en gammel zubbe i Rumelli, som förstod sig på åderfåtning. Efter en stund öppnudes de tillslutna ögonen och stirrade långsamt på de kringstående, den ena efter den andra, och spejade derpå oroligt i alla hörn i rummet. n ser efier Vincenzo, hviskade Rosa. Vincenzo kunde, såsom vanligt är i drömmen, se och höra allt detta, ehuru han icke var der. Nu rörde sig den döende mannens läppar, likasom om han talat, men icke ett ljud utgick ifrån dem. Han skakade sorgset på hufvudet, och hans ögon slötos åter. Allt var förbi. XRequiescat in pace! sade don Pio. Vincenzo vaknade upp i dödlig förskräckelse, och det behöfdes någon tid och hans sinnens intyg för att öfvertyga honom att han endast blifvit gäckad af en dröm. Ja, Gud vare lofvad. det var endast en dröm;