Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 1

PGenom en smula längre framhärdande i ditt nuvarande sätt att gå till väga och genom att lyda din väns Onofrio hade alltifrån början hyst endast jga förtroende för fastheten i Vincenzos vredgade beslut, och detta hade redan för änge sedan för: it. Det enda ändamälet med hans nuvarande opposition var att vinna tid, i den svaga förboppningen att någon kommande dag skulle medföra ett förslag till en kompron som skulle bespara hans ur vän förödmjukelsen och faran af att ölverlemna sig pu nac I trots af allt som passerat hade ÖOnofrios uppfattning af Vincenzos karakter ieke förändrats, och i det, som andra skulle ha föraktat såsom svaghet, såg och respekterade han endast verkan af en sällsynt samvetsannhet, eggad ända till sjuklighet genom örhållanden som voro längt ifrån alldaglig Och då Vincenzo till svar på hans argumenter invände, såsom han ofta gjorde, det gär ält för er att säga så, eftersom ni inte är i mina kläder, var Onofrio i sitt innersta hjerta benägen att medgifva hela styrkan i denna invändning. I hkhet med de flesta menniskor, som erfarit och lidit mycket, var Onofrio mild mot andra, och sträng endast mot sig sjelf. Juni släpade sig långsamt framåt, Juli förflöt, och Augusti var inne, och ännu intet tecken till lif från Rumelli. Vincenzos arbete var nu nära sitt slut, och i samma goublick som han hade fullbordat det, skulle han ock, enligt all sannolikhet, komme att ätertaga sina bojor. Onofrio visste icke längre någon utväg att afvända olyckan, vore det ock endast för en kort tid. Han försökte derför, för att begagna ett militöriskt uttryck, att göra en förtvif Hed diversion. Han sade en dag: Jag ha