Aftonbladet – 10 mars 1864, sida 1

VINCENZO ROMAN I TVENNE DELAR AF GIOVANNI RUFFINLN (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m.fl.) Enligt min tanke, sude Vincenzo, 7finnes det band som äro mera bindande än de naturliga mellan far och son. Jag menar dem som finnas mellan den som mottager frivilligt gjorda välgerningar och välgöraren. Öm, till exempel, en person, på hvilken ni inte har några anspråk, f hvilken ni är en främling, ter er om hand, och ända från banaåren ger er inte blott ert dagliga bröd, utan äfven ens vida dyrbarare föda — kort sagdt, behandlar er i alla afseenden likt en älskad son, till den grad att han till och med ger er sin enda dotter — så påstår jag utt er pligt mot denna man är obegränsad.? , Ett sådant fall är verkligen starkt bindande?, sade Onofrio: och till hvilken slutsats kommer du?? ?Jo, min slutsats blir den?, svarade Vincenzo, att jag inte har rättighet att göra denne man emot, hvilken hans önskan än må vara? Äfven om han önskade att kasta sig ut genom fönstret? frågade Onofrio. Haus önskan i ende på mig?, förklarade Vincenzo i stucken ton. BÄfven?, fortfor Onofrio, om han önskade steka dig lefvande?? Ogonblicket är illa valdt för skämt.? t Sc A. B. nr 117, 19—384, 36—41, 43—46, 48, 50—52. 5. 55 och 57.