Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 2

a — Det här är en bild af frid och välstånd, Som fräter innantill, men visar ej Utvärtes dödsorsaken — -— — — — — — Hvad är en menniska, Om hennes högsta ändamål och goda Är mat och sömn? — Ett kretur. ej mer — — — — Stor är den, Som icke rör sig utan stort det gäller. Men vot att storsint kämpa om ett halmstrå När äran kallar. Hamlet. Huru tiden förändrar? Huru många äro äl de, som på sin grafvärd skulle förtjena len vackra inskriften: Talis Qualis ab incepto? sannerligen högst få. Och ingen förnuftig nenniska undrar på det. Tidens och de ttre omständigheternas makt är nu en gång sådan, utt den kan, bildligen taladt, förvandla ystra fölar till spaka lam och en stolt pansarskrud till ett mjukt vax, och om ågon sedan tycker bättre om det förvandjade föremålet före än efter metamorfosen, så är detta en smaksak, som ingalunda bevisar att föremålet blifvit genom metamorfosen försämradt. Det är så visligen beäldt i vårt menskliva samhälle, att modig hundlingskraft och senfärdig betänksunhet skola motväga hvarandra, utan att egentlipen någondera behöfver anses för mer än den andra, derest begges verksamhet ledes af ren öfvertygelse och redlig nitälskan. Men det bedröfliga är, när ett hjerta, som nyss glödde af ungdomlig hänförelse, hastigt blir så föråldradt, att det icke mera minnes sin egen ungdom, icke mera erkänner entusiasmens berättigande, icke mera tror på dess allvar. Det bedröfliga är, när en fordom kraftig och hugstor kämpe icke länorc orkar föra öfvertygelsens blanka stål, utan tillgriper förkättringens rostiga och förgiftade vapen. Hvem bryr sig om att politiska snobbar blåsa upp sig till kaxar — i sin egen inbillning, eller att ljumheten förvrider sitt slappa anlete till någonting som skall föreställa manhaftighet, eller att enfalden i tid och otid hojtar med glåpord och några inlärda politiska slentriantermer, troende dem vara mäktiga trollformler, — sädant väcker blott löje, och om man i förvigående egnur någon uppmärksamhet ät de konstiga minerna, så är det blott för att undra öfver att den bekanta lagen om pliktå för ful uppsyn? icke tillämpas eller för att erinra sig Hamlete ord: ?det skär mig i sjölen att höra en sådan der groflemmad perukstock slita sönder en lidelse i stycken, ja, i bara trasor, för att spränga örhinnan på patrasket, som till större delen icke har sänsla för någonting annat än orimliga pantomimer och buller och bång:? — men att se någon, i hvilken man lärt sig akta en man med insigt och ötvertygelse, sänka sig ill anlitandet af dåliga vapen, det är en sorglig syn. Fran ett håll, der bättre bort kunna väntas, har gjorts ett oädelt försök att för de afskyvärda pöbeluppträden, som i dessa dagar hemsökt huvudstaden. göra de aktade män ansvariga, som beredde hufvudstadens invånare ett efterlängtadt tillfälle att offentligen uttala sina tankar i vårt lands vigtigaste fråga, ja, det hur till och med försökts att framställa värt lands ära såsom fläckad genom nägra druckna sällars och okynniga pojkars skrål. Påståendet faller så helt och hället inom det befängdas område, att ingen lärer akta nödigt att på allvar bemöta det. Sverges ära är verkligen icke så illa värnad, att den tager nägon skada af en rusig pöbelhops skrän. Snarare vore det skäl att betänka om den icke kunde komma att lida något i fall Europa, vid åsynen af det tyska larmet och den svenska tystnaden, komme att tänka på samtalet mellan åskådarne af den längträdigt korta, lustiga iragedien? som utföres i Shakespeares Midsommurnattsdrömmen. Ni mins: Thescus: Jag undrar om lejonet skall tala.? Demetrius: ?Det vore inte underligt, min prins: ett lejon mätte väl kunna tala, då så många åsnor kunna det.? Lysander: ?Det der lejonet är en riktig räf 1 tapperhet.? Theseus: ?Det är sannt:; och en gås i förstånd Demetrius: ?Det tror jag inte, min prins, ty hans tapperhet rår icke med hans förstånd, men räfven rår med gås Theseus: Jug är säker på att hans förstånd icke heller rår med hans tapperhet, ty gäsen rår icke med räfven?, 0. 8. Yv. Detta, tycker jag, vore vida betänkligare för Sverges ära än nägra galna gatuuppträden i Stockholm; men att röra vid den strängen är, gudnås, i våra dagar ett halft majestätsbrott, ty vi ha ju en så förträfligt konstitutionel regering (hvilket tacksamt erkännes) i , ot det anses näsvist al pressen alt begagna sin konstitutionella rätt att diskutera dess handlingar (hvilket deremot icke erkännes). Dock — paullo majora. De som ifra för att vi böra kraftigt understödja Danmark i dess kamp mot det tyska öfvervåldet hafva både ur rent mensklig samt ur politisk och statsrättslig synpunkt visat angeläigenheten deraf för Sverge. Någon verkligt seriös motbevisning har aldrig förnummits, endast den nakna försäkran: vi ha ieke råd?. Har man någon gång selt sig om efter undra argumenter, så har det icke varit för att gendrifva de framställda satsernas riktighet, hvilket väl lärer befunnits omöjligt, utan för att söka skrämma oss med den gamla busen — ryssen. Lyckligtvis är det icke svårt utt drifva mot ständarne tillbaka äfven på det hållet, och jag ber derföre om några ögonblicks uppmärksamhet för denna sidofråga, medan jag kastar en kort återblick på de tre sista decenniernas vigtigaste händelser och vå Rysslands ställning i närvarande ögonblick. Den polska resningen 1831 hindrade sanolikt utbrottet af ett europeiskt krig ge nom att taga Rysslands alla krafter 1 än språk, genom att i tio måneder hålla dess wrmeer i schack och, genom att tillfoga dem iederlag, som tillintetgjorde efferten af den å nitiskt utspridda sagan, om deras oöfvervinnelighet. Ryssland har aldrig varit på ångt när så farligt genom sin verkliga yrka, som genom sin skicklighet uti att a KR