Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 1

vilja och godlynthet. Verkan af dessa ljufva minnen, som från alla håll belägrade honom, är icke svår att gissa. Allt efter som hågkomsten af fordna tiders godhet utplånade den af nya tiders hårdhet, allt efter som känslan fick öfverhand öfvet förståndet, började Vincenzo att tvifla på rättmätigheten af sitt uppror — icke derför att han ej blifvit tillräckligt utmänad och retad dertill — i detta afseende var Vincenzos öfvertygelse orubblig — utan på grund af den egendomliga ställning hvari han befann sig till den som utmanat och retat honom. Ver han väl, om han toge sitt förflutna lif ibetraktande, berättigad att illa upptaga någonting från detta håll? Dessatvifvel up stodo Icke med ens eller lemnades tillträde utan motstånd; vi ha inom några få rader sammanfattat många veckors arbete; men en gång väckta till lif, frätte de omkring sig i hans bröst och lemnade honom icke nägon rö. Vincenzo vände sig till Onofrio om hjelp mot sig sjelf. Han sade en dag till honom: ?Kan ni tänka er ett sådant förhållande mellan tvenne personer, att det i moraliskt afseende gör den ena helt och hållet ben. ende af den andras godtfinnande?? ?Inte mellan tvenne civiliserade och förnuftiga menniskor?, genmälde Onofrio. Jag vet ingenting som närmar sig det af dig uppställda problemet, undantagandes en fars förhållande till sin son; och äfven der fin nes det, som du vet, en gräns för sonens pligter, likasom för faderns myndighet.? (Forts. följer.) Charivari innehåller i ett af sina sista num: mer en karrikatyr föreställande en kolossal öster. rikare och en dito preussare, som båda anfalla en liten dansk, med underskrift: FHan sätte: sig till motvärn. den lille. Hur lyckligt att v äro två?