Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 1

det! Han hade tillräckligt mycket af en kristen i sig för att möta ondt med godt. Han önskade att han visste något sätt att göra dem nöjda och glada igen, utan att behöfva förnedra sig sjelf; han mäste vara tacksam för att inga sjelfförebråelser blandade sig i hans sorger. Det var mot slutet af Juni som Vincenzo öfverlemnade sig åt dessa bedröfliga samtal med sig sjelf. Han hade vid denna tic användt två och en balf månad på sitt ar bete, och den statistiska berättelsen när. made sig nu med stora steg mot sitt slut Vincenzo var en samvetsgrann arbetare. och hvilka anledningar han än kunde eg till oro och sorgsenhet, lät han dock ingen ting hindra sig i fullgörandet af sin pligt EAPITLET XI. Själsstrider. Barnabys bref hade hos Vincenzo fram. kallat ett egendomligt själsfenomen, Hittill: hade bilderna af Rosa och hennes far fram. trädt för hans själs öga sådana som har hade sett dem under de smärtsamma omstän digheter som föregingo hans afresa. De låg förtrytsamhet på deras pannor, förak på deras läppar, hat i deras ögon. Mer från det ögonblick han erhöll Barnaby kräkfötter började hans själ att afspegla der andra sidan af medaljen. Gårdagens Ros: bortsmälte så småningom ur hans tankar och i stället stod der, likasom på piedestal Rosa från fordna dagar — den hulda be skyddarinnan, vännen och fredsstifterskan den vresige, retsamme svärfadern förvand lade i sin tur den sura minen i ett leende och efterträddes af den ädle beskyddare och välgöraren, då och då brummande li tet pro forma. men öfversvellande af väl