Aftonbladet – 9 mars 1864, sida 1

söket att begagna sig af hans bästa känsla för att få ett öfvertag öfver honom stålsatte honom ånyo i hans beslut. Hans vrede var emellertid vida mindre riktad mot hans hustru och svärfader, än mot don Pio. Denne var tydligen roten och upphofvet till den listiga komplotten; utan honom skulle de ej ha drömt derom, ehuru det var illa nog att understödja den. Men de skulle få vänta innan han kom tillbaka. Detta intryck mildrades dock inom kort — mildrades då han tänkte på den dysterhet och enslighet han hade lemnat efter sig — på den gamle mannen och den unga qvinnan, som i hela timmar sutto som välnader, utan att vexla ord, och helt och hållet tycktes ha glömt hvad det ville säga att le. Bedröfligt måste sannerligen tillståndet der i huset vara, tänkte Vincenzo för sig sjelf, då det kunde aflocka stackars Barnaby den önskan att han vore död och begrafven. Stackars Barnaby! Han som alltid hade varit så god och va tillgifven; han som var så utan all skuld till alla dessa ledsamheter: det var smärtsamt att tänka, att han skulle lida för andras fel — att han led för hans skull. som gerna skulle vilja offra sig sjeli för alt göra den gamle mannen lycklig. Hvad den gamle herrn och den unga frun 1i huset anginge, så hade de endast sig sjelfva latt tacka för al It detta obehag. Vincenzo frågade sig sjelf: Hade han väl kunnat drifva sin försonlighet längre än han hade gjort? Hade han väl kunnat ännu mera nedsätta sina lagliga anspråk? Nej; han kunde lägga handen på hjertat och säga nej. Ingenting kunde tillfredsställa dem, så framt de ej fingo trampa honom under sina fötter! Nå ja, de fingo nu skörda hvad do hade sått! Inte för att han gladde sig åt derac bedröfvelse — Gud förbjud